om min resa - frågor & svar del ett.

☮ | I dag var det prick en vecka sedan...

I dag var det prick en vecka sedan jag kom hem från mitt tre månader långa äventyr på andra sidan jorden. Det var en fantastisk människa som jag varje dag skänker mig lärdom, ännu, fastän jag inte vandrar med ryggsäck längre. Här kommer första delen med svar på era frågor angående min resa. Är det något som är oklart, eller som du vill veta mer om? Kommentera nedan eller klicka dig in på 'contact me' för att skicka ett mail.

Kärlek, Hannah


Från Filippa:


Hur länge har du sparat till denna resa? Efter att ha tagit studenten började jag direkt jobba i matbutik. Det fortsatte jag med i tretton månader ungefär. Under denna tid bodde jag hemma och hade kläder, fikastunder och atuogiro till välgörenhet som enda utgifter. Det var på detta vis jag tjänade i hop de pengar som jag sedan skulle använda till min resa. Vilket var planerat som 60.000 ungefär. 

Var du väl förbered när du kom till NZ, hade du "läst på" mycket om landet och förberett dig till vilka ställen du gärna ville till? Jag var faktiskt väldans förberedd! Tack vare facebookgruppen, "svenskar i Nya Zeeland" samt timmar på pinterest kunde jag skriva en lista på saker jag ville göra under resan, både angående äventyr och städer/platser att besöka. Jag hade även kontakt med ett par tjejer som också skulle resa dit samt hade bokat mitt första boende och hört av mig till mina nya bekanta på "hippiebussen" som jag skulle åka med i tre veckor. Jag föredrar och rekommenderar att ha en plan att utgå ifrån, även om jag vet att det ibland inte blir precis så som tänkt. 

Vad var det som fick dig att ta sista steget till att göra denna resa? I våras gick jag "in i väggen" som en säger. Jag hade alldeles för mycket på mina axlar och var ännu inte helt repad sedan sommaren då jag varit väldigt deprimerad. Jag kunde tillslut inte ta mig till skolan längre, varje morgon vaknade jag i ett ångestmoln och det fanns bara tårar. Jag gick till skolans psykolog och hon bad mig att prioritera om. Jag bestämde mig därför för att göra något annat till hösten. Men, hemma hos mina föräldrar trodde jag inte att saker och ting skulle bli bättre. Jag behövde perspektiv, frihet, vara själv och i fred och lära känna vem jag är utan allt det där som annars är min vardag och definierar mig, så som familj, vänner, sociala medier, mina kläder, mitt rum, mina rutiner etc. Jag och min vän Klara hade redan i våras talat om att åka till Nya Zeeland så när sommaren kom och utbrändheten var ett faktum bestämde jag mig, trots att Klara hade ändrade planer - det fanns inget annat val i mina ögon. Jag måste åka.

Var du någonsin rädd för att resa ensam och som ung kvinna dessutom, jag vill minnas att du skrivit något om det? Faktum är att jag alltid, alltid, alltid varit med bekväm själv än med andra. Att bo ensam i en stuga i skogen är det mest kravlösa jag kan tänka mig. Det har under många år varit i sällskap av andra, med ögon runt om kring som studerar en som jag har känt krav och otrygghet. Att resa själv var, personligen, aldrig något jag tyckte var läskigt. I självsamhet kan jag göra precis vad jag är trygg med utan att någon annan utmanar mig till att göra saker jag finner läskigt. Det har funnits stunder under min resa då jag tänkt att det här känns inte säkert hannah, som när jag själv följt med främlingar jag just lärt känna på äventyr till exempel. Det kan vara lätt att själv hamna i sådan situationer, när en kanske är lite godtrogen som jag kan vara. Jag har en tendens att se gott i alla människor och måste därför vara lite extra försiktig när det gäller att traska i väg med främlingar. Dock litar jag på magkänslan, och den har hittills aldrig lett mig fel. 

Ser du på dig själv och din omgivning med andra ögon nu? När det gäller mig själv så ser jag absolut stora förändringar. Jag har funnit ett inre lugn som jag inte hade innan, som gör att saker som annars stressar mig nu mera mest går mig förbi. Jag har lärt mig observera situationer före jag agerar, mycket tack vare att jag varit mycket själv samt att jag mediterat i snitt ett par gånger om veckan under hela min resa. Jag har hittat min egen bild utav vad lycka är. Lycka är något personligt, det är inte något jag förstått tidigare. Det som ger hen till höger lycka är inte garanterat detsamma som ger dig lycka. Det som gör hen till vänster olycklig kanske inte gör dig olycklig. Att hitta sin egen väg till lycka tycker jag därför är jätteviktigt och att åka till andra sidan jorden var mitt sätt att göra det på. 

När det gäller min omgivning ser jag också det med helt andra ögon. Det är nästan lite galet, vilken skillnad det är. När min mamma visade mig ett youtube-klipp på ett gäng filippinska tjejer som tävlade i ex-factor UK - de var g.r.y.m.m.a. och gick vidare - så grät jag. Floder. Delvis för att jag var så knäppt glad för deras skull eftersom att bara ha tagit sig till UK och ex-factor var en stor dream come true för syskonskaran, men också för att jag saknade Bali, människorna på bali. De filippinska tjejernas sätt att vara påminde mig om Balineser, där, liksom i Nya Zeeland går att vara trevlig alltid i första hand, och att döma, säga sin åsikt, vara bestämd och ha rätt i tolfte hand ungefär. Jag älskar Sverige, naturen är magisk och vårt samhälle och vår politik är verkligen BRA om en jämför med länder runt om kring oss. Människorna tycker jag också massvis om, såklart. Men det här med att inte säga tack, att lätt brusa upp i diskussioner i rädsla för att ha fel och komma till åtlöje, att vara rädd för att skämmas och sticka ut går hand i hand och där känner jag att det här med "lagom" (som jag annars tycker är ett högst användbart ord) ett problem. Att vi svenskar generellt inte trivs när servicepersonalen i butiken går in vid provrummen och frågar om allt går bra och om en behöver hjälp, och att personalen helt enkelt inte gör det därav, eller det här med att det är ingen som hälsar på mig när jag går in i butiken och att de blir förvånade när jag tackar för att jag fick köpa tröjan och önskar de en fortsatt trevlig dag. Det säger ganska mycket om skillnaden tycker jag. 

Skulle du göra något liknande igen? Jag tycker verkligen om att resa. Kanske till och med älskar. Perspektiven en får, minnena en samlar, människorna en möter, känslorna en känner. Allt det där. Det är magiskt. Men, det är inte alla som trivs i en backpackers kostym. Och jag är inte en utav dem. Mitt äventyr är och var en engångsföreteelse, ett magiskt äventyr som jag är så glad för att ha gjort, tacksam, stolt. Vad himla häftigt ändå! Och kanske kommer det fler långa resor i mitt liv, en åker exempelvis inte till USA och stannar en weekend eller till Tokyo bara över några nätter och Indien vore magiskt att upptäcka i en månad. Men konceptet att vara en backpacker, med stora ryggsäcken på ryggen, med hostelnätter, inte veta vart en ska sova om natten och jämt vara försiktig med att inte införskaffa för mycket ting eftersom en lär få bära det på ryggen nästkommande månader, att dra kortet i flera månader. Det där gjorde jag nog för första och sista gången. För det var ett äventyr som passade mig just precis där och just precis då, men i hop med hur jag är, vad jag trivs med och tycker om och vad jag drömmer om nu passar det inte mig. Det här var ett äventyr som aldrig kan eller kommer att göras om. Och det tycker jag är himla fint faktiskt. 

Har du hållit kontakten med de nya människor du träffat? Det är många magiska människor jag har träffat och kramat om. Många som jag gärna skulle vilja träffa en gång till. Men vi byter inte nummer eller namn eftersom vi alla är på paus i våra riktiga liv, och för att vi troligtvis aldrig kommer ses igen. En del filurer har jag på Facebook, och mail. Och en kanske hörs av någon gång i bland och är vi i samma land ska vi absolut ses tycker jag, men det är också lätt, och ändå ganska fint tycker jag, att personerna blir en del utav minnena. Precis som vissa platser jag aldrig kommer möta igen. Att mötas, skapa minnen, göra avtryck, det kan vara så värdefullt. Kanske mer värdefullt än när en kämpar med att hålla kontakten med varandra efteråt fastän det i bland inte alls går. 

Har du någon tanke inför vad du vill göra i livet nu, fortsätta studera eller har du andra tankar? Min huvudsakliga plan är att fortsätta på mitt program och utbilda mig till Psykologis Coach och få min kandidat i Neurovetenskap till hösten. Men innan dess finns en vår och en sommar. Och jag känner mig just nu trygg i att bara andas ut lite hemma, pyssla med kreativitet och saker som får mig att må bra, i första hand, innan jag rusar i väg på resor eller jobb eller flyttar till en ny lägenhet igen. Efter studenten började jag direkt jobba, och sedan dess har jag i stort sätt varit i farten non-stopp. Jag har varit ordentligt utbränd men inte tagit mig tiden vila upp mig ordentligt efter det. Jag tror att det faktum är att jag inte har några som helst måste:n just nu inte är en tillfällighet. Det är meningen att hannah ska återhämta sig nu. Från allt. Några jobb är sökta och kurser likaså (speciellt en kurs som jag är ordentligt peppad på, så den hoppas jag minsann att jag kommer in på - HÅLL TUMMARNA FÖR MIG, snälla!), men jag fokuserar på att sätta återhämtningen i första hand.  

Från Clara:


Vad var bäst och vad var jobbigast med att resa ensam?  Tre ting jag tyckte var jobbigast med att resa ensam:
- Inte ha någon famn att gråta ut hos när saker gör ont. Ingen som finns där eller som går igenom samma sak, möter samma problem och förstår en. Ser en. I fysisk form. 
- Att inte ha någon som hjälper till att boka hotel eller transporter när en själv är så trött och vilsen i tankarna att en egentligen skulle behöva gå i ide några timmar men alltså måste hitta ett bra hotel med bra pris för annars har en ingenstans att sova i morgon. I bland händer plötsliga saker och det kan vara skönt att vara två som kan hjälpa varandra i sådana situationer. Särskilt när en är SÅ HIMLA TRÖTT och jättegärna vill upptäcka risfälten men inte kan infinna sig i att ta reda på hur en bäst tar sig dit, bokar allt, tar ut pengar och se till att allt är ordnat och fungerar. Då är det fint och skönt att vara två.
- Att gå ensam hem till hotellet i kvällsmörkret och vara rädd. 

Tre ting jag tyckte var bäst med att resa ensam:
- Att öva på att ta beslut. Allt från vilken sorts havregryn en ska ha till morgondagens frukost till vilken stad en ska resa till och vilket hotell en ska bo på, om det är ofarligt att följa med och bestiga det där berget, om en verkligen orkar följa med ut i kväll - om en verkligen VILL följa med ut i kväll. Att lära sig lyssna till intuitionen och följa sin "sanna" vilja är otroligt viktigt och det är en lärdom som är kanske den allra starkaste jag fått utav min resa. 
- Att en kan göra precis vad en vill, när en vill. Det säger väl sig självt tänker jag, utan andras åsikter och krav är det lättare att göra det som känns allra bäst för stunden. Det finns kompromisser, men det är endast de du behöver göra mellan dig själv och ditt ego, din rädsla och din kreativitet. 
- Hur lätt det är att lära känna nya människor - och hur bra du faktiskt är (och blir) på det! Är du själv tvingas du nästan till att våga, gå fram och säga hej, säga ja när någon frågar om en vill följa med på utflykt, säga nej tack när kroppen värker och en faktiskt inte orkar göra något annat än att ligga till sängs med choklad och dagboken resten utav kvällen. Och det är så roligt! Jag har träffat människor från LA, California och Paris, Kina, Tyskland, Finland, Balineser och Britter. Många utav dem är jag säker på att jag inte hade träffat om jag hade någon annan att prata med redan. På bussen hade jag inte behövt slå mig ner bredvid någon ny, med någon bredvid kanske inte någon annan vågat gå fram till mig heller. Vill du lära känna människor från alla världsdelar - åk själv! Eller, hör med din vän om hen är lika pepp på att träffa en massa nya människor som du är. 

Några roliga kulturskillnader mellan NZ och Sverige? Okej, det finns en himla massa skillnader, tycker jag. Men, ja, låt oss fokusera på de roliga! Så härligt! Jag tycker att det är väldigt roligt hur alla i NZ säger "Hello, How are you" så fort en går in i en butik eller ska betala i mataffären. Vart än du går egentligen, så får du frågan. Eller är det en fråga? Eller bara en fras? Det roliga är att jag faktiskt inte vet, fastän jag rest i tre månader vet jag inte om människorna säger det i sökan efter ett svar, eller endast för att vara trevliga. Och många av dem vet inte själva. De säger att det beror på. Himla klurigt tänker jag, och så berättar jag hur jag mår och frågar tillbaka. Så känns det bra i magen i alla fall. Mer kulturskilnader som just är "roliga" kan jag inte komma på just nu. I NZ säger en tack när en hoppar av bussen, en får inte blanda naturgodiset utan var nöt ska ha sin påse (vilket gjorde att jag i bland kom ut med åtta påsar), de kör på vänster sida av vägen (och jag begrep minsann aldrig vilken sida en ska promenerar på, på trottoaren), de har skoluniform i skolan, har inga element på väggarna, har heltäckningsmattor i alla rum och äter oftast mest mackor och chips till lunch (ungefär som i England, säger min syster) och stora måltider på kvällen, deras religion är rugby och cricket är än väldans vanlig sport. Ganska charmiga skillnader tycker jag. //

och här är jag nu.

Lund - Och här går jag nu.