15-12-2015 | om ledsamhet. 

Jag vaknade upp med ledsamheten i dag. Det är en känsla som bor i mig, som inte får ta över mig, och jag puttar inte undan den. Den får vara där, vara med. Tillsammans tar vi oss igenom dagen. Äter den bästa frukosten vi just nu vet (kryddig quinoagröt och röstat surdegsbröd med kokkos olja + bananskivor + flingsalt) framför julkalendern, går en långpromenad till havet och sitter länge och blickar ut över vattnet. Skriver av oss om det som känns, kramar om pappa, dricker mitt bästa té (Choco från Yogi tea) och tittar en stund på någon julfilm. Redigerar bilder framför brasan och njuter av att fylla på med ved och gamla blad från morgontidningen. Kopplar bort mig från instagram och låter det vara okej att inte svara på sms idag.

Det är det här med att komma hem. Det här med att landa. Det här med att möta rutinerna igen. Intrycken. Chocken. Jag har växt tre mentala decimeter under dessa månader på andra sidan jorden. Och när vi möts och sörplar ur våra tékoppar är det såklart inte lätt för dig att hinna med. Det är en ny version av Hannah som sitter framför dig. En uppgradering. Två punkt noll. Och jag faller så lätt in i samma tankesätt och vanor, och så står jag där lutad över havregrynsgröten och tänker att jag vill varken äta eller fotografera det här. Det är det här med att komma hem och vara ny när allt annat är gammalt. Och jag försöker finna min plats i en värld som är skrämmande detsamma fastän ingenting är som förut.

Sist jag bodde hemma hade jag precis tagit studenten och jobbade på den lokala matbutiken. Om eftermiddagarna bloggade jag på min dåvarande blogg (coffeeworld.blogg.se), fotograferade frukostar i fönsterkarmen och mina leenden bakom en spetsgardin och träffade min dåvarande skara närmsta vänner på sconesfrukostar och efter-jobbet-fika. Det är två år sedan. Så mycket har hänt och så mycket har känts sedan dess. Och nu bor jag hemma igen. Att falla in i det som var jag för två år sedan passar sig inte nu. För det som då fick mig att lee är inte detsamma som nu.

Det som gör mig lycklig i dag har än inte blivit rutin här. Och du som sitter framför mig kanske blir förvånad utav mina tankar och tyckanden. Men jag har inte blivit någon annan, bara mer mig själv. Och det är det som ska få plats här. Mig själv och mina må-bra-bestyr och mina viljor. Och jag och mina vänner äter fortfarande scones och jag använder gärna fönsterkarmen som fotostudio. Men andra saker är viktigare nu.

Och jag känner mig ledsen. Ledsen för att jag är trött, efter intryck, tankeställare, efter att ha insett att jag faktiskt gjorde det - drömmen! Jag tog mig till andra sidan jorden! Och ledsen att det som länge känts viktigt inte längre passar. Som att göra slut med en rutin. Som att börja på nytt. Det tar energi och skaver på själen. Men i takt med att jag rensar ger jag också plats till nytt. Jag har gjort slut med krav, jag har gjort slut med drömmar, jag har gjort slut med vanor och jag har gjort slut med vänner.

Jag har till och med gjort slut med ett suktande och längtande i någon jag en gång hemligt älskade. Förälskade. 

Det är det här med att komma hem.  

från förlusten.

om café-drömmar på lilla fiskaregatan.