saker jag lärt mig 2015.

saker jag lärt mig 2015.

del två.

Som många gör när december närmar sig sitt slut tänkte jag också summera mitt 2015 genom att gå tillbaka i arkivet och gräva fram fotografier och skriverier. Men det tynger mig att fundera på hur jobbigt mitt 2015 faktiskt varit. Trots att allt som har hänt har lett mig fram till där jag är idag - en plats jag ser som en ganska så fantastisk en. Nej, de tunga sakerna vill jag hålla för mig själv ett slag. Låt oss fokusera på det positiva istället. I form av en lista. En lista på saker jag har lärt mig i år, 2015. Och här kommer del två.


• Det räcker med att be om ursäkt en gång | Jag har en djupsinnig rädsla för att göra fel som gör att jag säger förlåt ofta, jätteofta. Även fast jag inte gjort något, även fast det inte är befogat, som om jag kämpade för att få en guldstjärna utav alla jag möter slänger jag ut ursäkter och förlåt för att vara snäll och visa artighet. Men det gör mig också svag. Att be om ursäkt för att få låna toaletter för att komma för sent, eller för tidigt, jämt, jämt, jämt. Det räcker dessutom med att be om ursäkt en gång. Dåliga samveten tär på självförtrenden. Red ut och sedan får det vara klart. Sätt inte någon annan över dig.

• Har hen gjort sig värd av all uppmärksamhet du ger honom? | Tvåtusenfemton har varit ett år som har slitit mycket på hjärtat. Träffar jag någon jag tycker om är jag villig att ge allt, lite för mycket, till och med. Denna frågeställningen hjälper mig att ta ett steg bakåt och se hur realistiskt mitt beteende är. Att ge allt och försvinna in i en illusion. Det gör ont, bara ont i min värld. Andra kanske kan hantera detta och se det som ett pirrigt äventyr, en spännande del i livet. Men mitt hjärta slits och jag får ont i månader. Det är inte värt det.

• Du är introvert - och det är okej. | Länge har jag gjort myers briggs-testet i åtanke om att jag, eftersom jag är så social som jag är, borde vara extrovert. Jag har även länge sett att "bete sig lyckligt" som ett extrovert beteende. Detta var till jag kom till insikten om 'calm happiness' (läs mer om det här). Under mitt äventyr i Nya Zeeland förstod jag, en gång för alla att jag är introvert. Och sedan dess har jag prioriterat om min vardag och mitt liv för att anpassa mig till detta personlighetsdrag. Och jag mår så. mycket. bättre. Jag är introvert - och det är okej. Mer än okej faktiskt, det är ju alldeles, alldeles underbart. 

• Familjen min | Jag vet att vi alla har det väldigt olika ställt när det kommer till begreppet familj. Vissa anser sina vänner som en del utav deras familj, vissa andra kanske bara har en förälder, eller inga alls, vissa har kanske en så stor familj att det knappt går att kalla det "en" familj och andra kanske har sina familjemedlemmar utspridda över hela jordklotet och är alltså inte lika välsignande som jag som kan träffa mina varje dag (allra särskilt nu då jag tillfälligt bor hemma hos mina föräldrar där även min lillasyster bor). Det fanns ingenting jag saknade så mycket under min resa som min familj. Och jag tror minsann inte att det var någonting, eller någon som längtade så mycket efter mig som min pappa, mamma och allra käraste syster. Tänk att en måste åka hela vägen till andra sidan jordklotet för att förstå hur hårt ens hjärta bankar för sin familj? Tokigt, men också fint. Fint att få längta, fint att förstå. Jag kommer spendera mycket kärleksfull och viktig tid med min familj i nästa år. 

• "The pure pleasure of making stuff" | Elizabeth Gilbert är inte bara författaren utav den fantastiska memoaren Eat, pray, love - hon har också skrivit en annan knäppt fantastisk och fin bok som heter Big magic - creative living beyond fear (som även har en tillhörande podcast jag länkat till här). Denna bok har inspirerat mig till oändligheter när det gäller min egen kreativitet. När senast gjorde du något bara för "the pleasure", njutningen? Inte för att bli framgångsrik och tjäna pengar eller bygga på en karriär? När en slutat gymnasiet är det som om alla ens bestyr plötsligt ska leda åt ett håll - jobbet. Karriären. Men Elizabeth Gilbert fick mig att tänka på njutningen, i första hand. Njutningen av att skapa och vara en kreativ person (inte en produktiv en). Och vet ni vad? Det var just så den här bloggen kom till!

• Hälsa på de äldre och ring dem oftare | Kort sagt: Mormor, morfar och farmor. Jag älskar dem så mycket att hjärtat slår dubbla, hårda, krampaktiga slag. Och nu när vi delar samma kontinent, till och med samma halva av Sverige så vill jag fara och hälsa på dem oftare. Det finns få saker så viktiga som att ge tillbaka till de som har gett så o-ä-n-d-l-i-g-t med kärlek och lyckönskningar och värme under sin uppväxt. Jag vill dela kärlek och tacksamhet till mina äldre favoriter, och jag vill höra deras historier och lärdomar och jag vill fråga dem om livet för de vet ju så mycket, de har sett så mycket, känt så mycket. 

• Glöm inte bort hur långt du kommit | Jag har ett ankare på handleden. Det är en symbol för många olika saker i mitt liv. Händelser, minnen, men också betydelser och meningar. En utav de främsta är det här med att stanna upp, se sig omkring, se hur långt en faktiskt har kommit. Som att gå upp för ett berg. Mot toppen. Det är så, så, viktigt för självkänslan att stanna upp och se ner i bland. Ser du hur högt upp du är? Det är du som klättrat så högt. Du! Fantastiskt, är det inte? Sätt ankar i bland. Låt stanna och se dig omkring, ser du vart du startade? Ser du målet? Hur mår du just i dag? Hur långt orkar du ta dig just i dag? Sätt ankar. Även mitt i stormarna. Och se dig omkring.

Kärlek,
Hannah

ph: pinterest.com

om julbordet.

om julbordet.

kära december.

kära december.