onsdagsnovell.

onsdagsnovell.

Godmorgon! Efter att ha bläddrat i små novellböcker från novellix på akademibokhandeln så blev jag så, så, så väldans inspirerad till att skriva lite mer korta historier. Så här kommer en om en som hellre bor i drömmarna än att ta steget ut och möta viljorna. Och OBS, detta är en fiction, ett påhitt. 

Kärlek,
Hannah

54b87e60ca5de8a1d7b55fc306d0a788.jpg

Tittar på.

Jag är förälskad i dig. Men du är inte medveten om mig. Ni bråkar igen. Du står vid hennes port och ber henne att gå. Hur kan du göra det? Hur kan någon någonsin göra så? Och jag står tvärs över gatan och tittar på. 

Som alltid tittar jag på.

Jag har länge önskat vita vingar med fjädrar. Sådana som kan ta mig upp till skyn, ovan och under alla moln. Som låter mig i akta hela livet ut. Det är lättare att bo i drömmarna än att vara där. På riktigt där. I vänsterfickan bor en liten anteckningsbok utav svart läder. Jag är strikt vegan men det här får lov att vara ett undantag. Jag skriver poesier utav vardagsbetraktelser. Om nätterna låtsas jag att det är du som sover bredvid mig. Men på dagarna i aktar jag bara.

I bland undrar jag om jag ens finns med i registret. Har jag ett pass ens? Ett medborgarskap? En existens. 

Du bor två dörrar i från mig och jag ser dina lockar sväva förbi ute på gatan varje dag. Nollsjufemton. Jag måste alltid lägga mig och blunda efter att ha sett dina rörelser. Du skuttar nästan lite när du går, håret har sitt eget liv i decembervinden och du stannar alltid till framför brevlådan och tar på din dina vantar. Det är hål i vänstra tummen, du har rivit dig på badhusets staket en gång. Jag vet för jag såg dig. Tvärs över gatan. Tittar på.

På mormors virkade överkast ligger jag, påklädd, med kängorna snörade ett extra varv omkring anklarna. Ser framför mig hur jag går ut och frågar om jag kan gå med dig. Vi ska ju ändå åt samma håll. Och vi tar varandra i handen på en gång. För det är så självklart. Du viskar att jag ser lite ut som Monica Zetterlund. Du berättar att du spelar saxofon i kårens orkester och jag låtsas vara förvånad fastän jag redan vet. Du röker en cigarr. Du stannar upp oss och böjer dig sakta fram mot mig. Kommer nära. Dina läppar är hallon. Sedan jamar katten och jag ger honom mat innan jag går till skolan. Själv. Nollsjufyrtiofem. 

Jag saknar inte själ men jag saknar stad. Ibland undrar jag om det är samma sak. Jag har aldrig känt mig hemma någonstans. Jag kan konsten i att flytta. Finner lägenheter i Stockholm och Malmö och en gång i Gävle men där blev jag kär så jag flyttade igen. Sedan igen, sedan igen och igen. Jag läser bara kurser. Ibland undrar jag om jag flyr från mig själv. Men mina känslor är för överväldigande. En flodvåg som rullar in igenom mitt skin. Slår till mot hjärtat. Fann en lägenhet i Lund efter en vecka. Rivsåren försvinner när jag byter hem. 

Ibland önskar jag att jag kunde byta namn också. Men det har jag inte råd med.

Din flickvän heter Kelly och ni har gjort slut åtta gånger. Varje gång hoppas jag att ni gör slut tillräckligt länge för att du ska hinna se mig. Men aldrig. Du ser bara henne och jag backar runt nästa gathörn och gråter i en sliten sammetssoffa på Ramklints konditori. 

En dag går du fram till mig där jag sitter på bänken utanför högskolan och skriver. Du pratar klart utan dialekt men med rispiga r och mjuka läppar. Du skrattar och väljer akademiska ord. Det börjar med att du undrar hur det kommer sig att jag alltid sitter här och skriver. Själv. Och det slutar med att du tar min hand. Hem till dig. Våra kängor står i hallen på en julröd dörrmatta och du har en gran under köksfönstret med kulor från sjuttiotal. Dina föräldrar på ett svartvitt fotografi och en grammofon och så vi. Vi som dansar till Billie Holiday och när dag blir natt röker du en cigarr och vi dricker dry martini med röda oliver i stället för gröna ur trasiga glas. Du är artig och följer mig hem. Vi bor ju grannar så det är inte så långt ändå, ler du och när jag niger och tackar kysser du lätt mina båda kinder. Jag grabbar tag i din nacke och kysser dina läppar i stället. Så stänger jag dörren framför näsan på dig och lämnar dig vid trappen. Förtrollad.

Sedan är det någon som knackar mig på axeln och frågar om det är jag som tappat min vante och jag stänger igen blocket och går in i den gula tagelbyggnaden igen. Lämnar dig och fantasin bakom mig. 

Och i korridoren ser jag er hålla handen igen.  

ph: pinterest.com

kära december.

kära december.

2015.

2015.