vi pratar inte längre.

vi pratar inte längre.

om breakups.

Vad märkligt det är att vi inte pratar längre. Att jag inte få känna pirret i magen utav dina ord i mobilen som jag så länge känt. De där sena nätterna då vi stannade uppe för att dela musiktips och sorgesagor. När du brukade ringa mig på vägen hem från jobbet. När du kom över och åt våfflor med mig och K och vår galna granne. När vi går mot bussen och jag pratar om Nico och du pratar om dylan. När vi var på picknickfestivalen. När det var januari. När det var maj. När det var augusti. När det var december. Kanske sågs vi bara en månad, kanske bara en vecka. Men. Vad märkligt det är vi inte pratar längre.

Jag finner det svårt att hantara små breakups. De där människorna som bara är i ens liv ett litet tag. Det blir ingenting mellan oss. För det var inte menat, det passade inte dig, eller mig, just där och just då. Men det är märkligt och det ömmar. Och det tar, liksom ordentliga, stora breakups gör, en tid, en längre tid, att bearbeta. Att hantera. (Om det ens går).

Är jag konstig som fortfarande inte kan somna gott i den säng där jag så många gånger låg och tänkte på dig? Väntade på orden? Kände ångesten? Ville allt? Ville ingenting? Du finns inte i mitt liv längre och än finner jag spår av dig varje natt. I bland i mina drömmar. Är jag konstig då?

Neurovetenskapen. Den är komplex och jag förstår mig inte alltid på den. Men jag förstår att det kan skapas särskilda förhållanden, kanske när en är extra sårbar, som gör det möjligt för en annan människa att sätta sina spår på hela ens inre. I en utbrändhet och i en hopplöshet fan en person sin plats i mina tankebanor och om nätterna dyker han i bland upp i mina drömmar. Fastän vi inte setts på sju månader. Fastän jag inte vill se honom mer.
Är jag konstig? Nej, inte alls. Det är ett breakup. Har jag tagit hand om det? Unnade jag mig någonsin sorg, att tänka för mycket, att spela den ledsammaste vinylen jag äger? Äta soppa sju dagar i sträck för jag kan inte förmå mig att göra något annat? Nej. Inte alls.

Än har jag svårt att sova. Kanske finns det någon större mening med det. Vad vet jag. Än. Men en sak tänker jag, såhär om morgonen, nyvaken och sliten med oro efter mycket drömmar och sämre sömn, att när det tar slut, med en ny vän, en tillfällig resekamrat, din aupair-familj, en halv-bekant släkting som går bort, kanske ett breakup med din stora idol, en besvikelse, eller en bortgång (David Bowie <3, Alan Rickman <3. Åh), unna dig de där dagarna som du skulle unnat dig om det tog slut mellan dig och din partner sedan tre, fyra, år tillbaka. Unna dig tårarna, håll inte tillbaka om de vill komma ut. Unna dig sopp-veckan eller glass direkt ur paketet, unna dig sorgesamma vinyler och tusen kramar från nära och kära. Unna dig att stanna uppe om nätterna i några dagar om nu kroppen ändå inte vill somna och tänk på det du inte kan sluta tänka på och känn det som du inte kan sluta känna.

Ge dig några dagar, fyra, fem, sju. Och sörj som du vill sörja. Efter dina avsatta dagar tror jag bestämt att det är lättare att börja leva igen.
Utan honom, henne eller hen.

Är du konstig? Nej, inte alls. Det är ett breakup. Ta hand om det. 

Kärlek,
Hannah

ph: pinterest.com

söndag.

söndag.

stil och fint.

stil och fint.