tisdagsfilosofi.

tisdagsfilosofi.

♥ ibland räcker det med dagdrömmar.

om jag är ledig från jobb tycker jag om att gå en promenad till havet fram och tillbaka om förmiddagen. studerar isen och njuter av oändligheten, att havet inte ser ut att ha ett slut och andas in friskheten i vintervinden. jag lyssnar på acoustic winter och sjunger med till matt corby. tänker mycket. och dagdrömmer mig i bland hela vägen hem. vips så har fötterna tagit mig till ytterdörren fastän jag hela tiden har varit i berlin och druckit kaffe ur minimalistiska koppar men en skäggig typs hand i min. jag tycker om skägg och tatueringar, och långt hår, och varma kramar. så föreställer jag mig drömmannen som också gärna får drömma om att rusta upp ett gammalt torp, öppna ett café och upptäcka indien med mig. vi åker skidor i alperna och dricker varm choklad framför brasorna, beslutar oss för att samla på vinylskivor tillsammans och har förmånga växter i våra förnsterkarmar. vi förstår och vi lyssnar och vi bråkar och vi tystnar och vi älskar och vi vågar och vi pratar.

jag tänker mycket på kärlek på de där promenaderna. på det som aldrig blev, på det som blev för mycket, på det som tagit slut och på det som runnit ut. jag sa till mig själv en gång att jag aldrig skulle skriva om mina kärlekar i mitt cyberkrypinn. kanske för jag skäms. kanske för att det är för utelämnande. kanske för att jag känner mig ensam i allt som hänt mig. allt det här tills jag insåg att kanske sitter det någon annan där, som i bland själv undrat om en inte var gjord för ensamhet snarare en tvåsamhet. och tyckt att det svider lite för mycket att ni plötsligt inte hörs någon mer och hur en ångrar att en aldrig sa i från, eller var sig själv, eller var den som gick först eftersom en kände på sig redan från början hur fel det var. 

det finns en bok som heter inte helt hundra. i fängslande ord beskrev författaren alla sina kärlekar. alla, varendaste en gick i kras ända tills den sista. som en romantisk historia en faktiskt kan känna igen sig i. i boken fann jag ett hopp och ett tryggare kärlekspirr efter krascherna. inte en nervositet som mest gör ont eftersom du vet att vilken sekund som helst kommer han sluta svara, skriva, ringa, kyssa. vilken sekund som helst kommer han, eller hon, springa. och du kommer stå kvar och känna sig förminskad och förvirrad för han var allt du var och utan honom finns inget utav dig kvar. utan ett pirr som är fint för att magkänslan för första gången viskar att allt kommer bli bra och att den du vill kyssa också vill kyssa dig och den som vill kyssa dig är någon du tycker om att kyssa tillbaks. att det finns en ärlighet och ett lugn och du är aldrig i bitar efter en dejt eftersom du inte behöver spänna dina axlar och riva dina naglar eftersom han är där, framför dig, in i dina ögon, och frågar tillbaka, och vill precis som du vill.

det låter som en fantasi i mina öron.
men jag måste hoppas.
att sådan kärlek ska finnas.
det bara måste få finnas för mig med.

efter tre månader i mitt eget sällskap. utan någon att förälska sig i, så trivs jag tryggt och bra i mitt eget sällskap. det finns så mycket större kärlekar i mitt liv än de jag tidigare längtat efter att få. för mig, just nu i livet är kärleken spiritualiteten och yogan, skriverierna och fotografierna, cafébesöken och vänskapsrelationen, vintervita landskap och förmiddagspromenaderna, tisdagstankarna och dagdrömmarna.

för ibland räcker det med dagdrömmarna. vips så har fötterna tagit mig till ytterdörren fastän jag hela tiden har varit i berlin och druckit kaffe ur minimalistiska koppar men en skäggig typs hand i min. och vi älskar och vi vågar och vi pratar. och det låter som en fantasi i mina öron. 

men jag måste hoppas. 
att sådan kärlek ska finnas. 
det bara måste få finnas för mig med.

kärlek,
Hannah

ph: jag/ jag

ledig.

ledig.

big magic.

big magic.