ätstörningar.

Jag trodde vi hade pratat färdigt om det här.

Någonstans i uppskovet av alla poddar, böcker, magasin och bloggar om psykisk ohälsa så trodde jag att det liksom var klart nu, jag var färdig med mitt uppdrag. Jag har själv klippt banden med sjukdomen. Vägrar definiera mig själv med den, har slutat försköna det ljuva i att ha ett mörkt moln innanför bröstet att passa upp, har slutat använda sjukdomen som en ursäkt för hur jag slarvar med min självkärlek.  

Men när jag får höra nya historier varje dag, om de som kämpar, om de som ännu bråkar med hjärnmonster, som ännu inte förstår att de har rätt till hjälp, som precis insett att de faktiskt har ett problem och att de är värda så mycket mer. Så jäkla mycket me, än att bråka med sig själva tack vare något som samhälle, magasin och media har uppfostrat dem med. Då inser jag att jag är inte klar ännu. Jag har inte pratat färdigt om det här. Ingen har det. Vi måste prata mer.

Vi måste prata mer om ätstörningar.

Jag har spenderat många år med sjukdomen i själen. Den flyttade in i mig sakta men bestämt i slutet av högstadiet, framträdde med all sin envisa kraft under gymnasiet och var en anledning till att jag startade min första blogg - den största hjälpande handen till att jag blev friskare, och friskare, för varje år från eländet. Mycket tack för att jag slapp vara ensam. Ni som skrev och delade att ni också hade problem, diagnoser och svindel gjorde mig stark. Stark för att ni hyllade att jag skrev om det som ingen annan gjorde (fastän det var allt jag kunde göra, skrivande för mig är som ett mjukt och värmande plåster, det fanns liksom ingenting annat än just det - att skriva) och stark för att ni kramade om mig med era igenkänningar och berättelser.

Och här sitter jag och envisas med att vara tyst fastän människor skriker. Efter igenkänningar. Efter berättelser. Min vän har diagnosen och jag visste ingenting. Men det är okej, för det är bara ett tecken på att vi behöver prata mer om det, vi som är jag och hon och vi som i samhället och vi som jag och ni som besöker min cybervärld varje dag.
Det finns de som inte vågar erkänna, de som inte ser sig själv i sjukdommen för de tror att man måste vara anorektiskt smal för att ha ätstörningar. Att man måste ha svindel varje dag nästan jämt för att klassas som riktigt sjuk. Att man måste ha problem med att få i sig varendaste liten tugga för att ha ett stört förhållande till mat. Men så är det inte. Så. Är. Det. Inte. Hör du det? Du ska inte behöva leva med gråa moln innanför revbenen och svidande röster som äter upp dig inifrån! Du ska inte behöva gråta för att du tappar hoppet om allt när något - i dina ögon - går fel med maten! Du ska inte behöva bära på nedstämdhet, sorg och ångest, varje dag! Hör du det?

Du är värd så mycket mer. Du är värd lycka och välmående och du behöver inte gå sönder för att finna ett sätt att leva. Du behöver inte skapa konstellationer och regler kring din mat och träning för att kunna komma överens och leva med dig själv. Du kan faktiskt finna ett sätt att leva utan att riva sönder dina armar och dra tussar ur ditt hår för att ångesten är så stor och något annat måste kännas. Något. Annat. Måste. Kännas.

Och om du inte tror mig så ska jag säga dig, allra käraste du, att jag inte heller skulle tro mig själv om jag var du. För det trodde jag inte förut. Att man kunde bli frisk trodde jag var en lögn. Att man kunde bli fri likaså. Men här sitter jag, och tycker om mig själv och mitt liv och det har ingenting att göra med hur jag äter eller tränar, med regler eller med spegelbilder. Hör du det?

Du är värd så mycket mer.

Så vi börjar här, idag, jag kommer fortsätta skriva mer om ätstörningar, jag kommer dela min historia och mina bästa tips och skriva om vart en kan få hjälp och dela hur jag gick tillväga. Jag är din virtuella kram och jag är den röst som skriker åt samhället när du inte orkar. Mitt bloggande ska äntligen inkludera psykisk ohälsa igen. För vi är tydligen inte är där. Och det är inte ditt fel och det är inte mitt. Vi har inte makten att förstöra, men vi har makten att förbättra.

Så jag börjar här. Du är värd.

Kärlek,
Hannah


 | illustration: av mig. en gammal goding, är det någon som känner igen den tro? | 

torsdagen.

torsdagen.

fem.

fem.