och jag undrar om jag kommer överleva det här.

och jag undrar om jag kommer överleva det här.

[triggervarning: ätstörningar] 

en måndagsnovell .

och jag undrar om jag kommer överleva det här.

☾ 


 jag är sjutton år. förfrusen med en flod av tårar och en klump i magen som gör så ont, så ont att jag inte kan göra någonting annat än att lägga mig ner på golvet, i fosterställning och skrika. skrika för ångesten. den tar över mig. en liten tanke väcker mina monster och så, gång på gång tar de över mig.
jag undrar om jag kommer överleva det här.

på mina ärmar finns det märken utav mina naglar som har nypt i huden. min hårbotten är öm för jag har dragit så hårt så hårt i mig själv för att få känna något. någonting annat än klumpen i magen som bara växer och växer. det här går inte längre. jag kan inte leva såhär. något måste hända. något måste ändras. när du ligger på golvet i en pöl utav ditt livs sorgligaste tårar. när du skriker, du är ensam hemma och skriker. det ekar mellan väggarna. vattnet i glaset på sängbordet gungar. golvet är kallt och hårt och benen, revbenen, höftbenen, knäna ömmar. huden är så skör, kroppen är så tunn, hjärtat orkar snart inte bulta mer, hjärnan kan inte tänka klart. du känner det, med du vill inte tro det, att hela du är så nära på att tina bort.
snart finns det bara rinnande vatten kvar av den glittermagi som snön en gång var.

när du ligger där i den ensamhet du tror dig förtjäna. när du stannat hemma från skolan utan att säga det till någon för du tänker och tror att ingen vill höra på om dina bekymmer, att ingen orkar höra på det du tror är tjat och gnäll, att du inte är värd några händer som hjälper dig upp, torkar av dig tårarna, tvättar bort ditt smink och lägger en filt om dina frusna axlar och kramar om dig mjukt. då finns det ingen kurator, eller skolsyster, eller mamma, eller pappa, eller syster, eller bror, eller vän, eller lärare, eller granne, eller mormor eller morfar.
då finns det bara du och de val du har är få, och de tankar du orkar tänka likaså.

tids nog tar tårarna slut. jag lyfter upp huvudet, sedan överkroppen, sedan låter jag alla mina centimetrar bidra med kraft så att jag kan ställa mig upp, gå bort mot sängen och krypa ner under täcket. får känna lite värme. sträcka efter det där glaset vatten på nattduksbordet och få i mig en två tre fyra droppar tre dagar gammat vatten innan jag lutar mig mot huvudkudden och blundar. det finns ingen energi för tankar. bara blickar. jag ser mig omkring och noterar allt jag. undrar lite hur det blev en svart fläck på gardinen där borta, och hur länge den där tekoppen på skrivbordet har stått kvar. mitt i alltihop avbryts jag utav en ny, lite starkare tanke. det är som att jag har sparat energi när jag vilat där i sängen. som att värmen från mina dubbla täcken och fyra kuddar har gett mig kraft att tänka på något annat än vem den där boken egentligen tillhör eller om färgen på bokhyllan ät vit som snö eller vit som äggskal.

när kraften kommer tillbaka till dig efter flera timmar utav tårar och skrik, ångestklumpar och tvivel-tankar. då har du egentligen mest bara tur om din tanke är solig. du kan tänka på mamma, att nu är det bara en halvtimma tills hon kommer hem och kan värma dig när hon ser att du ligger där och fryser under täcket, du kan tänka på bokhyllan, vilka fantastiska böcker, vilket vackert porslin, vilka magiska vinylskivor du kan fylla den med, du kan tänka på killen i skolan med de blonda lockarna som du tänker att fan-vad-fin-jag-går-under varje gång han möter din blick, du kan tänka på dig själv och att du visst är vacker, att du visst är värd, att du visst ska få finnas och existera på denna jord. att du är född för att finnas. inte född för att dö. men du kan ha otur också. du kan få en tanke som är mörkare än havets botten, mörkare än midnattshimlen, mörkare än tankarna du tänkte alldeles nyss när du drömde om tågrälsar och djupa hav. du kan se det framför dig, lunchen du åt, skeden som du sakta förde in i din mun och maten som växte och halsen som krympte och hur du svalde ändå i stället för att spotta ut för du vill så gärna vara fri.

klumpen i magen kan växa. tårarna kan återigen börja rinna. huvudkudden kommer dofta salt i flera dagar och huden blir allt mer skör i takt med att du nyper varenda millimeter i hopp om att det ska svida mer än klumpen i magen. ångestklumpen. den som alltid finns där och som kommer fortsätta ta över dig och dina tankar ända tills den dagen då du låter någon höra hur du smärtar, låta någon ta din hand, hjälpa dig upp, värma dig, krama dig, säga att du är visst det värd. du är värd liv du är värd liv du är värd liv och livet är värt dig.

jag ligger kvar i den ensamhet jag tror mig förtjäna. blundar och gråter tills någon kommer hem och hör mig. någon som ser på mig med sorgfyllda ögon där jag ligger alldeles blek från en hel dag utav ångest och alldeles för korta andetag. min syster ser mig och hon ringer mamma som kommer hem bara några minuter senare, springer upp till mitt rum så snabbt att hon nästan trillar på sista trappsteget och håller om mig så hårt så hårt att det gör ont. 
det gör ont men det värmer. 

och jag skulle kunna låta henne värma mig.

och jag skulle kunna låta henne krama mig.

men jag var inte värd det.

så jag puttade bort henne. grävde ner mig under täcket igen och hoppades på att allting skulle försvinna, att allt skulle bli natt och mörkt och att jag skulle kunna få sova eller bara ligga och titta på månen och stjärnorna och gatlyktorna och andas i det lugn som är när en hel stad sover. jag var sjutton år. förfrusen med en flod av tårar och en klump i magen som gör så ont, så ont att jag inte kan göra någonting annat än att lägga mig ner på golvet, i fosterställning och skrika. skrika för ångesten. den tar över mig. en liten tanke väcker mina monster och så, gång på gång tar de över mig. 
jag undrar om jag kommer överleva det här. 

men jag hade tur. jag hade mamma. den största solen på min himmel. det lysande månen i mitt midnattsmörker. luna. 

hon gav inte upp hoppet om mig. hon kramade om mig, och tillslut lät jag mig värmas. hållas om. inse att här finns det någon som älskar. någon som tycker om. ett litet hopp i mitt bröst, en värmande tröst, en viskning, en tanke, du kommer överleva det här. 

ph: pinterest.com

på tisdagar skriver jag en lista.

på tisdagar skriver jag en lista.

torsdagen.

torsdagen.