förändring och förvandling.

förändring och förvandling.

 | bilden är tagen av Rebecca på en liten bloggträff i jönköping 2013 |

vill bara fråga om din förvandling.

jag är lite i orosmoln över att skriva det här inlägget. jag har pratat om alla ting förut, massvis, men skillnaden nu är att jag är så trött på att förknippas med sjukdomen och svårigheterna. det finns många nya människor i mitt liv som inte vet om min historia. jag vet att det ända rätta är att skriva, skriva, skriva. låta allt komma upp till ytan. sårbarhet är ju ingen svaghet, det är en styrka. och dessutom är det viktigt att dela sina rädslor och sin historia, att låta andra inspireras och känna att de inte är ensamma i det onda som vi kanske i stället kan dela ihop. ungefär så tänker jag när jag besvarar denna fina fråga från Linnea. (lova att vara snälla <3) 

från linnea: vill bara fråga om din förvandling. du känns som en annan person än den du var för några år sedan, har följt din blogg i flera år.  kan du inte reflektera över hur du har förändrats som person? tänker allt från stil till intressen och rent psykiskt. vore intressan om du kunde sätta ord på det. :) kram
 
svar: hej linnea! tack för en fin fråga och tack för att du läser min blogg - än i dag! det gör mig så himla, himla pirrig och glad. merci!

mellan sexton och tjugo förändras nog alla ganska mycket. minsann. det blir ju så, hormoner, intryck, nya skolor och vänner som byts ut. förhållanden, krav, framtidsfunderingar och identitetspanik. ungefär så. men vi alla tar nog olika vägar och förändras olika mycket, särskilt när det gäller det psykiska. jag tänkte berätta lite mer om det psykiska i dag, hur min väg har sett ut de senaste åren, och hur det i sin tur har påverkat bloggen.

jag sa hejdå till coffeeworld i januari 2015. för precis ett år sedan, alltså! coffeeworld var, för de som ej vet min första blogg som jag startade under mitt första år på gymnasiet och som växte sig stor när jag delade med mig utav mina tankar, känslor och min kamp genom en väldigt tuff period i mitt liv då jag var sjuk. ätstörningar. den växte med mig och jag med den. mitt liv dokumenterades i form utav fotografier, dagdrömmar och ord och det blev snabbt något jag älskade. fullkomligt älskade. eftersom jag mådde så pass dåligt var jag mycket hemma och hade mycket tid för sådant som fina frukostfotografier och att skriva noveller. jag tyckte om att göra listor på månadens viljor och älskade att summera min vecka genom vykort från instagram.

när jag tog studenten, tvåtusentretton började jag jobba i matbutiken. en lokal butik nära mitt hem och hade tid för både blogg och halvdant körkortsplugg och så jobbet, såklart. jag levde ännu med bekymmer från sjukdomen, de säger ju att de tar lika lång tid att bli sjuk som att bli frisk och så har det i alla fall varit för mig. och jag hade väldigt höga krav på mig själv, även om jag gjorde det bästa för att ta hand om mitt inre. men under våren 2014 tappade jag intresset - och tiden - för fotografi och bloggen började bli mer bestående utav vykort i form av mobilbilder snarare än från min systemkamera. gnistan försvann och det tror jag präglade mitt bloggande ganska mycket.

| fotografi av mig från våren 2014. |

hur det kom sig att jag sökte till psykologisk coach-programmet på högskolan i Skövde är en alldeles annan historia, men det gjordes hastigt och i sista minuten den där våren. och framåt sommaren kom jag in och det blev att packa väskorna och flytta till Skövde. men alldeles innan dess hände något som liksom vänt upp och ner på allt, och alldeles säkert var en stor del till varför jag beslutade mig för att ta ett halvårs bloggpaus och säga hejdå till coffeeworld. om det var körkortets fel eller alla dessa höga krav, om det bara var kroppen som fått nog eller om det var jag, det är jag inte säker på. och jag behöver inte veta.

den där sommaren tvåtusenfjorton gick jag in i väggen och blev hemskt deprimerad. utbränd. jag kunde inte förmå mig att gå ut genom dörren tillslut. att gå och lägga sig var jobbigt, men att vakna var ännu värre. krav, självhat och panikångest. det krävs nog ett helt annat långt inlägg för att beskriva den där sommaren, som ja, innehåller massvis utav fina ting men också det bland ondaste någonsin. eftersom jag inte kunde begripa att jag borde vila, eller ens kunde ge mig själv tiden att vila så fick kroppen göra sitt och pang så låg jag med feber i två veckors tid. upp mot 40 grader. i två veckor. så ska det inte gå till. och så gick augusti och den första september stod jag på ett grusplan utanför en stor gul skolbyggnad i en stad sex timmar bort och började en treårig utbildning med en ny klass, nya ämnen och ett nytt hem.

om inte det förändrar en människa så vet jag inte vad.

att flytta, att komma ur en depression, att möta så mycket nytt, så nytt, så nytt och att dessutom bo så långt bort från allt vad som heter trygghet, vänner och vardag. en växer, och en utvecklas. och det där blev faktiskt den vackraste höst jag någonsin varit med om, och den där lägenheten, den med stora vita fönsterkarmar och en gammaldags kakelugn, som jag delade med min dåvarande nya vän (och nuvarande favoritperson) klara, och den nya klassen, med sina spralliga personligheter och varma peppande kramar, och de där nya ämnena, psykologi och neurovetenskap som var så, så, så ämnade för mig som alltid brytt mig om och intresserat mig i självutveckling, allt det här var så vackert, så själsligt fint. välbehövligt. och jag började utöva yoga på riktigt nu, och meditera allt oftare, och le allt bredare.

99c4981e43d611e3a46122000a9f09e2_8.jpg

| fotografi av mig från vinter-våren 2015 |

prick ett år sedan. vinter 2015 och januari. jag hade kommit hem från en skidresa och blivit pangsjuk som man blir om man åker sexton-timmars bilresa med sju personer innanför samma fyra rutor. i Åre hade jag fått se livet utanför Skövde-och-högskole-bubblan. fått smaka, bokstavligt talat på något annat, främmande, men ändå så nära mig, på något märkligt sätt. och jag blev hemskt förtrollad i den där killen med bruna lockar och Håkan-texten på vänsterarmen. samtidigt hade jag blivit vald till vice ordförande i en stor förening och dessutom fått lov att vara med i ett stort projekt, Ellen-projektet i hop med rädda barnen och ett par kära klasskamrater. att missa ett gäng veckors föreläsningar pga skidresa och sjuka, för att sedan bli inkastad i nya projekt, att samtidigt vara pangförtjust i någon i en annan stad, och samtidigt ha smakat på något annat än den jag är var, var alltihop på tok för mycket för min, ännu svaga kropp (en får ej glömma att det knappt gått ett halvår sedan utbrändheten). jag tappade bort mig själv i konstant prestation. jag fick säga hejdå till coffeeworld för det fanns helt enkelt inte tid längre och jag blev allt mer och mer borttappad i att-göra-listor och ett hjärta som slog för en med ruffsigt hår och glugg i en annan stad. att pendla i hopp om kärleken, rädslan att inte vara tillräcklig, hos honom, som i skolan, som i hop med projektet och i den stora föreningen. i slutet av våren tvåtusenfemton blev jag utbränd igen.

och när sommaren kom hade jag inte kommit över honom än.

och här sitter jag nu! det tog en sommar och ett äventyr via nya zeeland för att komma hit. till en ny bloggosfär! till mer välmående och balans. till mer förståelse, till mer självkärlek. en lär sig så väldans mycket genom att gå igenom allt det där. och jag förstår nu att livet inte handlar om smala överarmar eller att vara produktiv och prestera, ett körkort är inte hela världen och en söt filur sex timmar bort är inte värt det. livet handlar egentligen inte om någonting alls om en inte är snäll mot sig själv. och jag vet, du har hört det tusen gånger förut, och jag vet, du unnar dig en chokladbit ibland och en extra lång sovmorgon då och då, för att vara snäll. men hur är ditt mindset? det handlar inte bara om vad du ger och gör mot dig själv, det handlar också hur du tänker om dig själv och vilka tankar du ger dig själv. så många gånger jag gett fastän jag tänkt att jag inte förtjänar. men jag har förtjänat, alltid förtjänat. men inte sett, inte förstått, inte förrän fyrtio graders feber och utbrändhet. och så långt ska det inte behöva gå. 

människorna jag mött på vägen igenom de senaste trubbelartade, men också guldkantade och magiskt vackra åren är de som huvudsakligen påverkat min stil och mina intressen. jag älskar ännu klänningar och min stora mumin-plansch jag än har på väggen, porslin är något jag kan införskaffa mängder utav (helt ohämmat! för en kan väl aldrig får för många tekoppar?) och vintage i både klädform och prylform hurrar mitt hjärta massvis för. MASSVIS. fast numera så favoriserar jag 60-70-tal snarare än 40-50-tal.

men, den stora skillnaden? jag är tjugoett nu. inte sexton, sjutton, då allt började. 

kärlek,
Hannah

vinter.

vinter.

om mål, drömmar och viljor inför 2016.

om mål, drömmar och viljor inför 2016.