och allt ligger gömt under minnet av ett kallt operationsrum.

och allt ligger gömt under minnet av ett kallt operationsrum.

gastroskopi-tårar

. . . 

om att skriva av sig här, jag gör det alldeles för sällan. vanligtvis berättar jag om något som har hänt, som nu är förflutet, ibland inte ens om mig själv utan någon annan. men idag när jag ligger i min trebenta säng i rummet på simrishamnsgatan, där jag gömt benen under lager av täcke och filt, bestämt bosatt mig i klaras stora monki-tröja och placerat vad jag räknar till sju kuddar bakom min rygg så känner jag att jag behöver få ut ord, ord och en massa ord. eller känslor, snarare känslor. det här blir kanske just ett sådant inlägg som aldrig publiceras, som ligger som utkast i arkivet i flera månader tills jag en dag hittar det igen och raderar med en ångestladdad suck utan att ens ha läst. eller så klickar jag på spara-och-publicera-knappen och så är det ute i cyberrymden. bland cyberstjärnorna. glittrar naket i bloggosfären.

anyway. 

i tisdags var jag hos specialistläkaren för att göra en en gastroskopi. det är en utredning av tarmen som görs genom att en läkare med dansk brytning och harry potter-glasögon stoppar ner en slang genom matstrupen på en mycket orolig och hyperventilerande tjugotvååring. jag är inte rädd för så mycket saker här i världen, men just det här har jag varit otroligt orolig inför. i väntrummet försökte jag glömma bort mina nerver genom att konversera med en dam mittemot mig om vädret och hur tråkigt det är att inte få dricka sitt kaffe om morgnarna (vi hade båda blivit tillsagda att fasta minst sex timmar innan undersökningen) och jag var tvungen att sitta på mina händer för att fingrarna skakade så mycket (de skakar ännu).

att min kropp redan börjat gå emot min vilja genom att skaka och hyperventilera verkade inte vara till min fördel inför undersökningen, och att jag har ganska "bra kräkreflexer" skulle inte heller underlätta situationen, det visste jag. jag bad mina föräldrar att snälla någon måste följa med mig och hålla min hand och visserligen fick jag sällskap dit och hem men väl inne på britsen var jag alldeles själv och fan, det var länge sedan jag kände mig så liten och ensam, så ynklig.

det känns faktiskt extremt töntigt att en gastroskopi av alla grejer gör mig såhär ledsen. särskilt som det finns minst tio andra grejer jag skulle kunna gråta över istället; sjuka släktingar och kärleksrelationer som inte hinner börja innan de tar slut, till exempel. och kanske gör jag det också, bara att allt ligger gömt under minnet av ett kallt operationsrum och något som kändes som en halvtimma av hulkande, hostande, snörvlande med den där slangen i kroppen. det var ytterst obehagligt på alla sätt och vis och det drog även upp en hel del minnen och känslor som nu, såhär efteråt har etsat sig fast på min näthinna och skapat en never-ending-story av grubbel och tankesnurr.

fuck you, jamie, jag tänker inte alls för mycket. och i alla fall så är det jävligt mycket lättare sagt än gjort att sluta med det. sluta tänka? pallar verkligen inte folk som säger så. tankar och grubblerier är vad jag är. det är inget fel på mig, jag fungerar som människa, jag grubblar för att hantera och bearbeta saker, annat än dig som inte tänker alls och istället kraschar in i en vägg lite då och då när du kommer på vad du verkligen gjort med dig själv och ditt liv de senaste månaderna. fuck you, jamie. jag tänker så mycket jag vill.

det är en viss känsla som uppstår när en tvingas kräkas så som en gör när en får en slang nedstoppad i halsen. och kanske var det på grund av min historia med bulimi som gjorde att gastroskopin var extra tung för just mig. kring undersökningen har jag tänkt och tänker mycket på ätstörningen som i sig är en stor del till varför jag ligger gjorde en gastroskopi in the first place. sedan jag var femton har jag haft mycket problem med magen, framförallt att den jämt är uppblåst men också att hela systemet, det innerliga varit helt uppfuckat. många vändor till doktorn som klämt på min mage och lyssnat till mina lungor mitt hjärta. till psykologer som funderat över min stress och hur jag mår egentligen och hur är det med ditt nervsystem du kanske är hsp har du tänkt på det? gynekologer som knackat pennor mot sin panna i frågan om min hormonbalans hur går det med mensen jasså det låter ju inte bra har den verkligen varit borta så länge? efter ett och ett halvt års paus tog jag nu upp undersökningarna igen, det är dietister och blodprov, hur är det med min körtel och hur är det med min tarm jag vet inte jag vet inte.

den svullna magen och ätstörningen har gått hand i hand genom dessa åren. det är nämligen väldigt svårt att helt förälska sig i sin kropp när magen är en ständigt uppblåst ballong och det känns som om man får magkramper av allt man äter. jag vill kunna ha ett mjukt snällt och naturligt förhållande till min kropp, men det är så väldans väldans svårt. samhället dock börjat gilla kurvor nu, vilket så klart är en förbättring. men stora mjuka magar syns inte i några annonser vad jag kan se. nej lår höfter rumpa stora bröst allt verkar vara uppskattat äntligen men mjuka magar med många veck känns fortfarande tabu osexigt och plufsigt. det har förändrat hela min klädstil och förlängt en sjukdom, en ätstörning som kanske inte ens skulle finnas där om inte för min mages konstanta uppsvälldhet och ont. 

sedan gastroskopin har jag varit ganska förstörd. ständigt kännt mig ledsen och ynklig, sliten, liten och sårad. konstant frusen men halsont och huvudvärk. det känns lite som om jag har varit mer om ett övergrepp och att jag nu hamnat i någon slags fysisk chock. googlare som jag är hittade jag en annan som skrivit om upplevelsen och åh vad det är skönt att inte vara ensam. känslan av att fortfarande ha en slang i magen varade ända fram till gårkvällen. nu känner jag mig åtminstone inte längre som ett litet knytt.

jag har ett bråck i tarmen och en början till magsår. väntar på fler svar från läkaren. på fler samtal. på fler undersökningar. för en vecka sedan åkte jag hem till mamma och pappa, lämnade min ångestframkallande lägenhet för tyst natur och lugnet i att ha en spinnande katt fastklistrad på mitt bröst. vi åkte till mormor och morfar över helgen och om söndagen träffade jag en saknad jag håller kär för en kopp kaffe innanför regnet. i veckan har jag fyllts av kärlek och en påminnelse om att familjen är bland mitt viktigaste. att komma tillbaka till malmö var inte alls något jag var sugen på idag. malmö är vardag och jag är inte redo för vardag riktigt än. lyckligtvis får jag lov att rymma till stockholm i helgen. det ska bli ljuvligt. så himla fint.

och jag vet ju hur det är, livet, det motsägelsefulla i att allt alltid ordnar sig. tillslut. 

saker som får mig att må lite bättre är:
 

- fina vänner som ringer. som lyssnar. som botar ensamhetskänslorna.
- att påbörja årets jul-spellista på spotify fastän det är oktober. ruset i kroppen. värme minnen längtan. 
- gilmore girls. alltid gilmore girls. är på säsong fem nu och vill aldrig att det ska ta slut.
- att det snart är dags för csn vilket innebär att jag kan köpa något fint att klä mig i att känna mig fin i jag tycker det är så viktigt att få känna sig fin.
- att jag köpte mig fyra böcker efter undersökningen som alla nu ligger och lyser som små solar i mitt mörka sovrum, jag längtar så mycket efter att få läsa dem allihopa + fyra noveller på tema flykt som mina vänner på novellix skickat mig. 
- tända ljus som doftar kanel och äpple.
- att ta årets första höst-promenad i kungsparken, vidare in i slottsparken för att sedan ta en omväg genom pildammsparken påväg hem. 
- att vattna mina växter, janne, mr. basilika, kaktusarna.
- havregrynsgröt som kokas med banan för mer söt smak. 
- att det spelar inte någon roll vart jag är för allt känns krispigt allt doftar höst alla trädtoppar klädda i guld.
- havrelatte to-go-på uggla kaffe bar och en promenad förbi den lägenhet som alldeles alldeles snart ska bli min.

ps. inlägget skrevs för den tjugonde oktober.

. . .

Kärlek,
Hannah

chelsea girl.

chelsea girl.

mina märkliga tankar och annat som hänt.