en liten novell om saknad, lou reed och hjärtklappningar.

en liten novell om saknad, lou reed och hjärtklappningar.

en låt för dagen: lou reed - perfect day. 

oktobermelankoli.

. . . . . . . . 

"för någon gång kommer konversationen ta slut, och jag vill hellre att den pågår länge." du säger det utan att riktigt förstå ditt eget mönster. ditt hjärtas egna vilja. du rätar lite på hållningen där du sitter framåtlutad i soffan på det lilla konditoriet. ni sitter längst inne vid ett hörn, på det lilla träbordet två koppar kaffe, varav en har gjort en stor och melankoliskt vacker ring på ditt skrivblock. ni skulle ha pluggat men istället berättar du om han med H och din saknad som väller över likt överfyllda vattenglas om och om igen. du säger att milen emellan er är svåra och att ditt tålamod hindrar dig för att orka med det. att du vill att saker ska hända nu, att det ska vara ni nu. att det ska vara honom du ser när du öppnar dörren till lägenheten, ett matos som skapar imma på fönsterrutorna, han ska ha gjort sin berömda risotto på höstens kantareller och du ska slå på er bästa lou reed-skiva och på golvet ska ni sedan sitta med fingertoppar över handflator och ett rött dyrt vin ni gemensamt bestämt är er favorit. 

av vänner får du höra att allt kanske är mer viljor och visioner än fakta. att han kanske inte alls är han med H och i alla fall så är du värd någon bättre. du skruvar på dig där du sitter, du vill inte höra, klappar det röda sammetstyget och byter igen hållning. soffan är hård men vacker, för en sekund glömmer du bort att lyssna på vännens monolog om att kärleken är blind och börjar istället tänka på om inte det är just en sådan här soffa du skulle införskaffa till din snart nyrenoverade etta. 

hans namn på din näthinna när du sover när du vaknar när du dagdrömmer när du lyssnar på fleetwood mac eller pixies. när du läser böcker ser filmer serier lagar mat köper kantareller på torget och kryddar dem med vitlök och persilja så som han gör. HAN.

du tänker att du ska ge honom lite space och du väntar med att svara tills du kommer på något riktigt bra. drar ut på konversationerna så att det aldrig riktigt tar slut och med ett ständigt hopp, en liten grå fågel sjungandes i ditt bröst så finns alltid visionerna som ett smakprov på den verklighet ni kan ha tillsammans om du bara håller ut lite till. en gång sprang du på honom i ett folkvimmel i en annan stad. tre timmar och femtiosju minuter tågresa bort. sedan dess; ibland kan du inte skilja på vad som är en drömbild och verklighet, en vision och en förhoppning om ni två som ett oss, eller det som faktiskt är; tre timmar och femtiosju minuter tågresa bort. 

när konditoriet stänger kramar du vännen länge ett tacksamt hejdå och går hem, tar en omväg förbi hamnen och den långa bryggan där du vilar din själ och låter benen dingla över vattnet. stänger av mobilen, ser ut över oändligheten. det är alltid lika mycket omplåstrande att se hur stort havet är och hur små dina problem är om du jämför med skräpet på havets botten, fiskarnas jakt efter mat och dykarnas förhoppningar om skatter.

väl hemma är han på näthinnan igen. du tvingar dig själv jämt, jämt och hela tiden att tänka på annat. ibland går det, ibland inte. du ber dina vänner att hålla dig sysselsatt utan att berätta varför. du vet ju inte själv, egentligen. hur en människa kan fastna så hårt på dig, hur ruset i din kropp kan skapa fyrverkerier när hans namn lyser upp mörkret; en mobilskärm i blått bländande ljus. men också svårt att förstå hur du kan glömma bort ansiktets linjer, käkbenens former, ögonens glitter, hårets mjuka svall. hans ansikte är inte längre lika skarpt och tydligt, bara två diffusa ögon du inte tillåter dig att tänka på längre. dagar går, veckor, en månad och sakta lättas det tryck mot bröstet som saknaden skapat och rummet i ditt hjärta börjar kännas lite tommare, som om han är påväg att flytta ut. två gröna små diamanter är det ända som finns kvar, en blick under ögonlocken i mörkret när du ska sova. 

tills den dagen du är i hans stad igen och ser honom på andra sidan rummet. lokalen som först varit som ett stort moln utav svett, rök och dansant indie-elektro blir plötsligt tom och kylig. han märker stämningen, vänder sig om. och samtidigt som jorden börjar snurra igen och hans blick fyller ditt hjärta det där rummet varenda cell hela din värld med värme tänker du att där, på andra sidan rummet. står killen alla mina dagdrömmar handlar om. och han går mot mig nu. 

. . . . . . . . 

Hannah

jag kan bara inte glömma känslan.

en vecka ur fyra kanter.

en vecka ur fyra kanter.