jag kan bara inte glömma känslan.

GÖTEBORG


jag kan inte hjälpa det med jag kan inte glömma solskenet.
jag kan inte glömma aléernas ännu gröna sprunkande trädtoppar.
jag kan inte glömma gruset under mina skor doften från hamnen uteserveringarna där folk tagit av sig tjocktröjorna.
jag kan inte glömma elin fanny liselotte och kajsa alla koppar kaffe alla fina kaféer.
jag kan inte glömma domkyrkan och mannen som satt längs husväggen och läste madame bovary och sextiotalsmusiken inne på popbutique som kändes som lent smör genom mina öron.
allt är oförglömligt och även om malmös sol skiner vill jag bara bort och tillbaka.
om jag reser ifrån något eller till något är omöjligt och veta.
jag kan bara inte glömma känslan i kroppen att ta en paus från vardagen.
vad är hemma och vad är borta jag vet inte riktigt det där.
men jag kan inte glömma göteborg solsken första oktober och de förhoppningarna jag hade.
ingenting blev som tänkt allt blev annorlunda, jag blev förälskad i en stad istället för dig blev omfamnad av husfasader höstlov doft av något nytt kanske äppelträd kanske havet och saltvattnet.
och det känns som en klyscha men när malmös himmel är grå och vardagen långsam, snorig, febrig, ett ekande tomt kylskåp och en lång väntan på svar från vårdcentralen.
då saknar jag ett soligt göteborg en söndag en lördag en fredag en tid innan allt kändes; såhär.

. . .

kärlek,
Hannah

jag har väntat på någon jag tycker om i regnet.

jag har väntat på någon jag tycker om i regnet.

en liten novell om saknad, lou reed och hjärtklappningar.

en liten novell om saknad, lou reed och hjärtklappningar.