vad som egentligen händer.

vad som egentligen händer.

en låt för natten: lowercase noises - sweet pea.

när jag inte mår bra

. . . . . . . . . . . . . . . . 

vad som egentligen händer är att jag slutar höra av mig. jag lägger mobilen under huvudkudden om morgonen och ignorerar dens existens fram till kvällen. de notiser som poppar upp på datorn bryr jag mig inte om. jag blir glad för orden. för att någon undrar hur det är, hur jag mår, får jag ringa. men i min kropp, det finns ingen ork för svar, jag hittar inte de rätta orden. jag klickar bara på det lilla krysset i hörnet, sväljer och fortsätter att bocka av uppgifterna i skrivarkursen.

vad som egentligen händer är att det som vanligtvis brukar hjälpa inte längre hjälper. jag tvingar mig ut i dagen i solen, jag kramar länge om vännen och vi går i armkrok till det lilla fiket där kopparna är utav finaste keramik och tesorterna många. men jag blir inte gladare utav det. inte längre. min blick flackar, jag har svårt att hänga med i hennes snabba meningar. jag lutar huvudet mot ryggstödet i fåtöljen, tänker hela tiden på skönt det vore att få sova lite nu.

vad som egentligen händer är att jag tvingar mig ut i skogen, i löparspåret, där barren doftar, björklöven ännu färgar marken i höstens vackraste nyanser och den krispiga kylan mot min kind får mig att känna mig levande. jag tvingar mig dit för där känner jag mig stark. jag låter stegen ta mig kilometer efter kilometer, grus, asfalt, grus. musiken får blodet pulsera, röra sig i rätt riktning. trots orkeslösheten, jag måste få springa, känna att jag någonstans ändå lever och fungerar. trots allt det här. 

vad som egentligen händer är att jag tappar bort meningen med saker och ting. att ingenting riktigt spelar någon roll. att, hur mycket jag än försöker komma på bra anledningar till varför jag ska gå upp ur sängen, göra mig i ordning, borsta mitt hår, laga en ordentlig frukost, läsa all min kurslitteratur, besvara meddelanden, åka någonstans, träffa någon, så känns allt ganska meningslöst.

vad som egentligen händer är att jag gråter. det händer flera gånger om dagen. kanske frågar någon hur jag mår kanske råkar jag bara känna efter. hopplösheten skapar ett vattenfall på vardera kind som smetar ut den mascara jag motvilligt penslat mina fransar med om morgonen. jag försöker fortfarande anstränga mig så jag kan få känna mig fin. 

vad som egentligen händer är att jag blir så himla arg. det är en ostoppbar irritation, en ilska som svämmar över och jag har inte någon energi till att stoppa det. jag blir tonårsvansinnig, och efteråt skäms jag, kryper in i famnar och ber om förlåtelse. och pappa ser ju, att det här är inte likt mig. inget av det här är likt mig och jag lutar mitt huvud mot hans axel när vi tittar kriminalare och jag försöker låtsas om att jag är vanlig och jag skrattar när det är roligt och blir varm när det är lyckligt men när tvn stängs av och jag återgår till det verkliga livet: antingen så känner jag mig arg, eller så känner jag mig ledsen, eller så känner jag ingenting alls. 

vad som egentligen händer är att jag inte kan se särskilt långt in i framtiden. det känns som om det aldrig ska bli bättre, kännas bättre. men någonstans, vet jag att det kommer. lyckan. ibland efter en månad, ibland efter flera. men bättre blir det alltid. och den tanken, samt skrivandet och att springa i skogen är det som jag håller hårdast i, en gnista hopp i ett mörker jag inte vet hur jag hamnade i.

. . . . . . . . . . . . . . . . .

kärlek,
hannah

bildkälla: pinterest.

på en promenad björkträden.

vykort från de sömniga dagarna.