om acceptans och den vänliga rösten.

om acceptans och den vänliga rösten.

.........triggervarning: ätstörningar.........

IMG_3413.jpg

stark kropp
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 


när det gäller att bli frisk från en ätstörning, är en del i det som enligt många är den absolut viktigaste att skapa sig ett nytt tankesätt gällande sin kroppsuppfattning. från att ha gått till självhat och att slänga kritiska kommentarer mot den där sorgsna flickan i spegelbilden så ska en, på något sätt hitta till en punkt där en älskar sig själv, kanske utan ett behov av att se sig själv särskilt mycket i spegeln och om en gör det i stället slänga positive fraser som you rock eller vad vacker du är. och något som jag, garanterat många andra fått höra av diverse psykologer och tipsare under tillfrisknandet är att en ska öva på att se sin kropp som ett verktyg. att det är kroppen som gör att du kan gå på härliga promenader, springa, cykla, dansa, att det är din kropp som tar dig framåt i livet, som du ska tacka för allt härligt sex du kan ha, alla fantastiska platser du kan se med hjälp av dina ben som tar dig dit, alla dansgolv du kan erövra, alla vänner du kan träffa för din kropp orkar det, din kropp orkar ta dig ut, dit, till kaféerna och barerna, till skratten och kramarna.

jag tänker att det är delvis på grund av detta till synes fantastiska tankesättet som "strong is the new skinny" har skapats. att vi ska fokusera på att stärka kroppen, så vi kan använda den som ett verktyg, i stället för att tära på den så som man gör i en ätstörning.

det har verkligen hjälpt mig i mitt tillfrisknande att tänka på kroppen som ett verktyg. ja, det ska verkligen erkännas att jag ofta kunnat se på min kropp som en fantastisk mekanik som kan ta mig vart jag vill och gör mitt liv roligt, gör mitt liv till vad det är. men, vad händer någon som jag, med en ätstörning i bagaget får en skada eller en (annan) sjukdom som gör att kroppen plötsligt inte fungerar längre? att den inte orkar ta dig på de där äventyren, kanske att den ibland inte ens orkar ta dig utanför huset?

här om dagen kom jag till insikt om att jag inte kan springa längre. springa! det som är min grej! min fantastiska kropps grej! istället fick jag gå på en promenad, på mjukt underlag, först snabba power-walk-steg för att sedan sakta ner och gå lugnt framåt, njuta utav träden och höstlöven på marken som var kantad av glittrande frost. men springa, drömmen om milen, jag har en perfekt runda här i byn som tar mig förbi både skog och hav, men det gick inte. jag försökte, men benen bar mig inte. det finns varken fysisk eller psykisk kraft för att springa längre.

min kropp är inte stark. och mitt psyke är än inte friskt från ätstörningen, så vad händer? det blir så klart kaos. hjärtslag i hundranittionio minst på grund av den stress som infinner sig när jag inte kan springa, knappt vissa dagar röra på mig och rädslan att gå upp i vikt blir för stor. 

och våg som jag är har jag hela tiden två tankar när det här händer, som två sidor, två röster inuti mig själv: å ena sidan är det okej, saker och ting löser sig och det här är väl bara en period som jag ska ta mig igenom. den andra delen av mig, den som jag kallar "egot" tänker att herregud tänk om detta är för alltid att jag nu ska komma till någon insikt om att jag aldrig kan träna igen att jag ska må såhär för alltid jag orkar inte ens till mataffären längre herregud herregud.

det är när jag sätter mig ner, andas djupa andetag och försöker fokusera på den första rösten, den snälla och lugna, den mindre hysteriska som jag någonstans hittar en lösning på det hela, ett nytt tankesätt. jag kan inte längre tänka stark kropp, stark kropp, stark kropp när jag vill tänka gott om min kropp. för min kropp är inte stark, den är svag, orkeslös. och för hur lång tid det är kan jag omöjligt veta, och just därför ska jag inte heller fokusera på tid. i stället måste jag vara här och jag måste vara nu. jag måste gå upp på morgonen och ta en dag i taget, känna vad min kropp vill och inte tvinga mig ut klockan 11 vilket är min vanliga tid för att springa. istället måste jag hitta tillåtelse inom mig själv till att släppa rutinerna. tillåta mig själv att lyssna på kroppen, på själen, hela tiden inåt på den vänliga rösten och göra det som det finns vilja och kraft till på dagen. jag måste ta en dag i sänder, och känna efter.

baserat på det här är mitt nya tankesätt att jobba med acceptans.
a c c e p t a n s. 

jag måste acceptera att, om så bara för idag. så finns det saker jag inte kan göra. mina ben kan inte springa en mil med mig längre, och om så bara för idag måste det få vara okej. jag går upp på morgonen och känner efter, känner hur jag mår: om benen smärtar, huvudet värker, magen ömmar. jag frågar den snälla rösten, min intuition, hur jag mår i dag och vad jag vill göra idag och lyssnar.

jag övar på att tillåta mig själv vila, att låta det vara good enough med en kort promenad, eller bara den lilla rörelsen att ta med tekoppen utanför huset, andas in den krispiga novembereftermiddagen för att sedan gå in, och lägga upp fötterna på fotpallen igen. vila. varje morgon samma procedur, samma tankesätt, samma acceptans. jag vaknar, känner efter och frågar därefter min intuition vad som känns bäst och är mig vänligast idag. stark kropp fungerar alltså inte för mig längre, och jag behöver sluta tänka på vad min kropp kan göra för mig och istället tänka: vad kan jag göra för kroppen?

. . . . . .


puss och kram och namaste,
Hannah

all this nothing has meant more to me than som many somethings.

is.

is.