sanningen om tjugosexton.

sanningen om tjugosexton.

sanningen om tjugosexton

. . . . . . . . . . . . . . . 

du som följt mig länge kanske känner igen den här rubriken? minns hur jag brukade summera året så? hur jag brukade berätta om det som verkligen kändes och hände under året, såhär bara några timmar innan det skulle ta slut?

första gången var jag sexton och berättade om mina ätstörningar. det var så fint då, hur människor hörde av sig och sa att de var eller har varit igenom samma sak. jag kände mig mindre ensam, och jag minns att det var då mitt bloggande satte igång på riktigt. tusen dörrar öppnade sig för mig med möjligheter som alla senare skulle leda till bra saker.

men sekunderna efter jag klickat på publicera-knappen var det ju förstås väldigt läskigt att ha sagt sanningen. att ha gjort det som innan känt som en dröm, en hemlighet, ett påhitt till verklighet. det året som skulle komma var nu året då jag skulle bekämpa min ätstörning, och nu var det inte bara jag själv som höll tummarna, både vänner och läsare hoppades också på mitt tillfrisknande.

men när klockan slog tolv, kändes hela min kropp lättare. det var på något vis väldigt skönt att ha gått in i det nya året utan tunga hemligheter. igen kände jag mig mindre ensam. nu skulle jag bli stark! och trygg! akta er, ätstörda tankar, här kommer jag med knytna nävar!

och här är vi igen, fast den här gången är jag tjugotvå och det är inte ätstörningarna jag ska berätta om. att det fortfarande är en liten kamp, ja det vet ni ju redan. men det jag vill berätta för er nu, är något annat, något nytt.

nu är det dags igen, alltså. sanningen om tvåtusensexton.

i oktober handlade det mycket om magen här på bloggen. jag hade väldigt ont och gjorde en ordentlig undersökning då jag fick reda på att jag hade ett litet bråck, ett litet magsår, IBS och vitaminbrist. inga farliga grejer, men jag blev väldigt orkeslös och tung. svagheten, att inte fysiskt orka göra något gjorde också att jag psykiskt kände mig svag. och någonstans där började jag sjunka in i det som en månad senare skulle diagnostiseras som depression.

varför jag blev deprimerad, det vill jag inte prata om, det vill jag inte att ni ska luska i. jag vet varför, och jag berättar om det när jag är redo. men inte nu. inte nu.

livet har inte känts roligt. inte meningsfullt, inte spännande, äventyrligt eller ens bra till stundom. även om jag vet att jag bara är en flygbiljett ifrån äventyr, att jag har en massa fantastiska saker, vänner och möjligheter i mitt liv så känns det inte roligt. jag känner mig otroligt tacksam till allt jag har, jag vet att det liv jag lever är ett sådant som många skulle önska. men i mig bor det en känsla av att inte trivas. och jag vet inte hur jag ska hitta därifrån.

jag mår inte bra nu och det är svårt att tro att livet ska bli bättre. 

men jag får hjälp. jag går i terapi och äter medicin och min familj är ett fantastiskt stöd. jag har, trots flytten till malmö varit hemma mycket hos min familj eftersom det är svårt att vara ensam nu. jag har varit deprimerad tidigare men aldrig såhär. mina två konstanta känslor är ledsamhet och ensamhet, trots att jag har många människor omkring mig, fantastiskt många fina vänner.

det är väldigt tunga känslor att gå och bära på.

livet har känts mer jobbigt och svårt än roligt och spännande den här hösten. jag har klamrat mig fast vid det lilla jag har hittat som känts bra och kul. cyklat mountainbike för första gången, tagit ett till hål i örat, boxats, gått på yoga och pilates och en kurs i blomsterbindning. jag har lovat och hållit mitt löfte att sluta med alkohol och att inte röka eller ta några droger, inte heller kaffe dricker jag nu. 

jag försöker och kämpar så himla mycket efter den där känslan av okej, livet är okej. ibland har det funkat, jag har tagit mig långt upp på berget där jag legat och vinglat, på gränsen mellan att falla och eller att fortsätta klättra. och nu börjar ett nytt år. vad ska hända nu? 

jag försöker att inte tänka på det. vill inte se våren eller sommaren framför mig, den tid som oftast brukar vara tyngst för mig. jag vill inte se ännu ett år som dethär. det får inte bli så. jag orkar inte det. jag försöker tänka på de små sakerna, på att åka skidor och cykla mtb, på min lägenhet och blombuketterna jag ska köpa och kuddarna jag fick i julklapp som kommer bli så fina i min mossgröna sammetssoffa. jag tänker på bilderna jag ska fota och texterna jag ska skriva.

det är dem små sakerna som lättar hjärtat. små stunder då allt det onda blir, liksom bortglömt.

hoppet, lite har jag tappat bort det. men jag vill fortfarande, såklart. det är det viktigaste. att jag vill bli glad, att allt ska bli bra. och ännu en gång går jag in i ett år med knytna nävar.

jag vill hitta glädje och meingsfullhet. jag vill hitta ett sätt att leva och tänka som gör att vardagen känns enkel och rolig. jag kräver inte mycket mer i så.

nej, nu orkar jag inte skriva mer om detta! nu vet ni i alla fall. hoppas jag ännu en gång kan skänka lite värme till er som är i samma eller liknande situation. vi är aldrig ensamma.

gott nytt år på er. 
kärlek!

ett nytt år.

ett nytt år.

bloggar som inspirerat mitt hem.

bloggar som inspirerat mitt hem.