rödgråten.

rödgråten.

om hur okej det är att vara - rödgråten.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

jag drömmer om sommaren. ni vet, friheten. jag lyfter mig från sängen när det bara är tjugo minuter kvar och med ett hjärta utanför bröstkorgen ankommer jag till högskolans portar sist in. alla har redan slagit sig ner framför föreläsaren. en tyngande tystnad, smygande rör jag mig längs väggarna i hopp om att undvika blickarna. de rödgråtna ögonen, jag gömmer dem under ögonlocken. blicken ner i marken så märker de inte. så frågar de inte.

fastän allt jag vill är just frågorna. och blickarna. att dem ser, att någon ser. att någon ber mig, strängt men vänligt. att släppa taget. om kraven, uppdragen, alla livets måsten. och är. bara är. för att jag är tillräcklig. att se säger det, med stadiga ögon rakt in i mina röda: precis som du är.

det är vårens sista dagar och jag är så utbränd att jag inte kan förmå mig att stiga utanför dörren. vill inte. kan inte. jag känner efter och jag känner för mycket. ångesten tar över. det är en känsla i maggropen som övervinner alla andra tankar. den ständiga klumpen. det har gått för långt. alltihop. önskan om kärleken så som karriären. jag ville vara tillräcklig, sa ja, till allt som gick att säga ja till. överrumplande. en söndagsångest som inte ens tar slut på nästa lördagskväll. de frågar hur det är, för mina röda ögon lyser. och jag tittar ner i marken. går. gråter i hemlighet. skoltoaletten är en fristad fast på låtsas. jag längtar till sommaren, friheten. en stuga vid havet där jag kan andas ut. när allt som heter vårtermin äntligen tagit slut. 

idag vill jag berätta om hur okej det är att vara sårbar, att vara ledsen, att inte orka, att vara svag i musklerna, i tankarna, i vårsolens sken och i nätterna. ibland förstår du kanske det inte ens själv, en dag är du bara i ett orkeslöst vakuum, vill släppa allt du har på dina händer, det känns som om du kan vila, sova, blunda, igenom flera decennier. 

jag trodde inte att någon skulle orka, orka höra, orka bry sig, om den kaosartade röra som befann sig inuti mig. en inflyttad rädsla för att inte räcka. inte räcka till. eller att vara i vägen. att vara den som drar ner de andra. negativ. men faktum är att om något kan hindra en från den där omöjligheten: att inte ens kunna stiga utanför lägenhetsporten, så är det värt att kanske inte vara, alltid, den glada.

om mina vänner, spelar ingen roll vem av dem, skulle känna så som jag gjorde då: jag hade orkat. jag hade orkat lyssna. och visst hade du det också? visst hade du lyssnat? visst hade du velat, velat finnas där?

så finns. finns där. öppna upp dig för dina vänners berättelser, om det som känns och bränns, det som tynger, det som lyfter, det som skaver och det som plåstrar om. det fina och det fula. det ofattbart roliga och det oroligt destruktiva. finns där. och be dem, kanske bara mellan orden, att finnas där för dig. berätta: när det ömmar, när rädslor tar över och du söker svar i googlingar och numret till psykologen du av någon anledning inte förmår dig till att klicka på. kanske behövs det, kanske behövs det ej. en psykolog kan göra mycket. men de kan aldrig värma dig, så som vännerna värmer dig.

finns du där för någon finns någon där för dig. 

idag vill jag berätta att det är okej. mer än okej. viktigt! välbehövligt! vanligt! naturligt! att inte alltid må bra. så säg, så dela, innan du står där framför dörrkarmen så som jag. och tänker att det finns ingenting som hjälper. mer än att gömma mig bakom ögonlocken, igår, som i morgon som idag.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

kärlek,
Hannah

vidunderligt.

vidunderligt.

min morfar.