midsommar.
abe9effff416d17a6a570ac49d820302.jpg

om kärlek:
det sorgliga inlägget
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  

kärlek för mig är lite som midsommar. i tanken. blomkransar på solkyssta hjässor och glittrande ögon. armar om axlar och sällskap och närhet. trygghet. värme. att inte bry sig om defekterna, alkoholhalten och låtarna som egentligen är ganska dåliga.

i verkligheten. det regnar. och även om det är ett trivsamt lugn där under taket på altanen. filten om benen värmer. ensamhet kan även vara en efterlängtad tystnad. och jag tycker bättre om jazz och soul i takt med regndroppar. det vilsamma med att se fiskmåsarna flyga över takåsarna. även om. så går det inte att undgå lågtrycket. huvudverken som bara släpper vid åska ock blixtrar. 

det finns en vision om det hela som gör att jag klär upp mig och gör mig till. men som också gör mig besviken, när jag ser den gråa himlen. när det inte blir så som i tanken. och den där ensamheten. 

jag upptäcker sällan mitt låga självförtroende så som jag gör i kärleken. plötsligt sitter någon annan på tronen som jag annars kallar min. upphöjd av guldkantade komplimanger från mitt inre. hur mycket hen är som inte jag är. och hur mycket jag inte är som hen kanske vill att jag ska vara.
så står jag där en dag. utan varken kärlek eller mig själv. någon annan sitter på tronen. med pekpinnen. lydigt tar jag mina steg bakåt och försvinner ur min egen vision. där finns bara någon jag en gång tyckte om och som nu lever livet vidare utan mig. för evigt på tronen. jag: någonstans långt borta i horisonten. 

åtta gånger när det har gjort
riktigt jävla ont:

att inse att du skriver ju bara på kvällarna. och att ändå känna, ynkligheten, i att bli varm och leende utav en upplyst mobilskärm klockan tre på natten.

att inte våga be dig att komma till min stad, mitt favorit-hak, min lägenhet, mitt liv för att jag är så rädd för att du inte vill. du är redan på tronen. jag är redan forever din. 

att höra att du inte är lika förälskad längre och att först då se, att allt som har hänt den senaste månaden, är att jag rivit bort lager utav mig själv, och omgett mig med dig, och allt som är du. och att, om bara några sekunder, kanske redan nu, är du inte en del av mig längre, och allt som är kvar är ett ingenting, och en ånger, som kommer plåga mig, i månader.

att skriva en lista på vilka saker du verkar prioritera före mig och komma upp i trettiotvå.

att ge med sig, och släppa in, och steg-för-steg bli mer, och mer, och mer förtrollad. av orden. lovorden. förhoppningarna, förfrågningarna. framtidsvisionerna. och sedan. så händer precis ingenting. och du försvinner ur mitt liv. och allt jag blir kvar med är visionerna och vetskapen om att de aldrig kommer bli av. bakåtkliv. 

att på något sätt också tycka att allt är mitt fel. och känna det, innerligt. fastän vännerna säger emot mig, så håller jag med dig. det är mitt fel. alltihop.

att du lyckas fånga mig i en tid då ingenting annat är kul, vackert eller värt. och du blir det ända. det ända som är värt att ens starta dagen för. och att älska dig. och sedan inte kunna sluta. inte ens månader senare då vi inte hörs längre och jag förstår det omöjliga med oss. men ändå inte kunna sluta älska. du sitter ju fast i varje vrå av mitt skinn. 

att du tystnar.

du skriver om att "bli hel".
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  

precis som allt annat magiskt och fantastiskt i livet har det sig en baksida och en framsida. det är inte alltid underbart i solsken, resor är inte bara vin och croissants vid seine, fredagskvällar kan sluta i kaos och likaså är kärlek både det finaste en har och det som kan göra allra allra ondast. idag handlar det om det onda. jag fick en fråga - angående det här inlägget - som lyder: du skriver ofta om att "bli hel", men vad menar du mer specifikt?

och svaret är det ovanstående. det här om kärlek och hur fruktansvärt ont det kan kännas. och det här har inte bara med en enstaka person att göra. och, som sandra skriver i det här (väldigt bra - läs!!) inlägget om att vara en nostalgiker så ÄR det ofta väldigt svårt att komma över människor, så som händelser, så som de misslyckanden som jag själv så gärna ser när det som jag hoppat så mycket på har gått i kras. kras är lika med glas-splitter är lika med sår i händerna. sår i hjärtat. och de finaste händelserna är svåra att tänka på eftersom det inte riktigt känns okej, att det slutade, att det inte fortsatte, det där fina. jag är också en mycket positiv person - och godtrogen. jag SER inte hur mycket till idiot hen är, hur många gånger mina vänner än påpekar. hen var ju fantastisk i mina ögon! och jag i hens! till en början var det ju bra, och sedan så blev det såhär. såhär fel. alltså, hur?

men kärlek kan också vara underbart, och många pirriga minnen har jag, som jag tänkte dela med mig av en annan dag. förlåt om detta inlägg blev dig alldeles för deppigt. jag hoppas att det finns i alla fall någon som känner igen sig. och jag tackar hur som haver för att jag får skriva av mig. <3  

kärlek, 
Hannah

bildkälla: pinterest.com

om veganism, bokklubben, texter och tinder.

om veganism, bokklubben, texter och tinder.

det stora monstret.

det stora monstret.