små betraktelser och rivsår.

små betraktelser och rivsår.

ord och vykort från veckan.

vi sitter i solen fastän snön föll i natt. hennes leende och kaffet som värmer fingertopparna och hur sprallig jag är i benen och flaggstången som precis hindrar solen från att blända mina pupiller. vi pratar om att köpa solglasögon och skapa tvåkommanoll-identiteter fast mest pratar vi om det här med att vara mitemellan allt och hur oförberedd en var på att ingenting efter arton skulle kännas självklart. jag känner fösvirringen som en instängd sparvfågel i mitt bröst och kreativiteten bor i skosulorna, alltid med mig, men också alltid stampad på. det känns sorgligt att krama henne farväl men vi ses ju snart igen och jag ler för det är så fint att få lära känna en ny vän.

. . . . . . . 

jag lämnar hans lägenhet i all hast och går vilse bland lunds alla gathus och fyrtiotalsvillor. snön syns vackert under gatlyktan och jag sträcker ut handen för att se om jag kan lyckas fånga en flinga precis mitt i handflatan. jag har tappat all kontroll över det här tänker jag samtidigt som hundra andra tankar passerar genom min överbelastade hjärna. och fyra gator bort står han i en dörröppning. i tshirt, säkert knottror på armarna utav minusgraderna. säkert fläckar på halsen som inte fanns där innan i kväll. och jag undrar om jag gjorde tusen fel som stannade kvar, samtidigt som jag tänker att jag gick för tidigt. en vissen busskur och frusna fingertoppar. februariförvirringen gör sig aldrig så tydlig som när en vet att ett kaos väntar bakom nästa hörn, i nästa dag, i nästa hjärtslag. 

jag känner
i mina tvivel
om jag möter dig
krockar passerar
jag kommer gå
jag kommer gå under
och det är så
ett tryck mot bröstet
känns
när jag går
på samma gator
där
allt som är vi
har hänt

. . . . . . . 

ibland är det nästan som om jag kan sträcka ut mina händer och nudda med fingertopparna på insidan av den bubbla jag bor i. det är som att skal som växer sig tjockare och tydligare, ett slags tunnelseende jag både vill och inte vill bli av med. det är när en vill något så innerligt, går in i det med all kraft, önskar varje natt, strävar varje dag. i kärlek säger dem att sömn inte behövs, att mat inte önskas, att ingenting mer än just en endaste varelse är meningen med det som kallas för livet. att man blir så tagen av vi:et att ingenting annat betyder. jag kommer på idéer, förälskar mig i drömmar och visioner men hinner inte med att göra dem uppfyllda innan det är mig förbi. som en insikt som sträcker sig över veckor. men inte månader. och plötsligt en dag: jag står utom kontroll, utom inspiration, faller, har ingenting att hålla fast vid. så när du dyker upp och tillbaka in i mitt liv en dag, du, du som jag nästade kraschade in i en gång, så sträcker jag ut mina händer, känner efter med fingrarna och jo, den är där allt, bubblan, skalet. jag brakar mig fram. tillbaka mot visionen jag en gång skapade: den om dig och mig. 

. . . . . . . 

skräckslaget går det upp för mig hur mycket jag förträngt att jag är trasig. slår bort tanken och skyndar iväg igen. jag har inte ens tid för tankar längre.

att öppna mitt sovrumsfönster och känna morgonbrisen mot naveln som kikar ut mellan byxlinjen och tröjans slut. jag hör fågelkvitter och solens sken gör vita husfasader bländande. jag tänker att nu kanske det är lite vår ändå. i den tystnad som innfinner sig en alldeles för tidig söndagsmorgon rör jag mig försiktigt i kösvrån, fyller tekoppen med skållande hett vatten, vilt och våldsamt kastar ångorna sig upp mot taket. väl, i sovrummet, med frukostbrickan i mitt knä känner jag det komma. som ett litet tryck på mitt hjärta, en hand på ryggen, värmande, och en rädsla i kroppen som får mig att vilja lägga en filt om mina egna axlar. det är vårens vemod det omfamnar mig. en slags oro, och ledsamhet, och något slags vänligt i tanken: för allt jag kan göra är, egentligen, att länna morgonbrisen, höra fågelkvitter och ta små, långsamma steg ut i solskenet som tidigt kastar hopp över en stillsam söndagsmorgon.

. . . . . . . 

jag är så kompiskär att det inte är klokt. jag lever på det. energin i att de finns människor där, endast signaler, meddelanden, bara en liten, liten ansträngning bort. det är en besvarad förälskelse. att vara själv men aldrig känna sig ens nära på ensam. det är den typen av känsla jag tycker alla mest om.

. . . . . . . 

i malmö går jag jämt lite i motvind. skulle kunna känna mig hemma för jag har fem vänner på simrishamnsgatan och oräkneligt antal minnen i varenda kvarter, det är jag som vet vart kaffet handlas bäst och utställningarna där man kan fingra på guldmålade tavelramar och få rysningar av konturerna, butikerna med kantstötta rörstrand servicer och amplar i krämvitt och trevliga tatueringsstudios med sammetsfåtöljer. ändå så är det aldrig, kommer aldrig bli, hur rakryggat jag än går, min trygghet, min värld. och vid en busskur där du en gång lämnade mig står jag och känner lite hur mitt hjärta vrids om, sextiofem grader ungefär, precis så att det ömmar, men inte smärtar. jag behöver inte se dig för att veta att du är här. och jag hoppar på och åker längre och längre i från den värld som är, kommer alltid vara, hur rakryggat jag än går, en otrygghet, din värld. vår historik.

det som jag undrar, om någon annan också känner, är det här med att människor har sig ett rum i mitt inre. även fast de i fysisk form inte existerar i mitt lilla liv längre. mitt lilla. så dyker det upp oväntat. små påminnelser om det förflutna. gamla kärlekar som inte ens var kärlek. det gör lite ont, allt. och jag förbannar mig själv när jag inser att dagdrömmen handlar om någon som jag en gång tyckte om, men som nu inte ens existerar i fysisk form. kan man hjälpa? att de har låst sig in i ett litet rum i mitt hjärta.

. . . . . . . 

idag ville jag dela med mig utav ett gäng anteckningar från veckan. små betraktelser. ord jag sparat. filosofier och rivsår. hoppas ni tyckte om. alla bilder är från min instagram där jag heter @duddellen, och ja det är högst oklart även för mig varför jag heter så. men säg det i livet som är fullt förståeligt egentligen. 

ps. en kul grej är att jag och fröken elsa har gjort en podcast ihop! det är lite nytt och vilset än så länge men om en är nyfiken på att höra på vårt svammel så ge dig in på cupofpositive.com/ensondagspodd. plus så kommer den upp i itunes om några dagar. skoj!

kärlek,
Hannah

himalaya.

himalaya.

hippie.

hippie.