väggen.

☮ 

låt mig gå in på mörkret.  

om ens bara en liten stund, bara för idag. låt mig får skriva om det svåra, det som jag tänker tillbaka på, idag, när ett år har gått och jag minns hur allting började. hur jag gick till studenthälsan och knackade på, bad vår coach om tips, och om råd och stöd, för jag kände redan hur tyngden belamrade mina axlar och hur jag, osäker och trött, försökte få tag i något som kändes djupt inuti men var en alldeles för liten röst att lyssna på, intuitionen. ni vet hur viktig jag tycker det är att höra. rösten.

vi är i slutet på februari och hemkomna från en skidresa. alla är sjuka. hela gänget på sexton personer. någon influensa har spridit sig och jag är en av dem som ligger värst till. springer mellan husets alla rum; köket, badrummet, sovrummet. vatten, illamående, vila. ur en helt annan historia: jag var förtjust i någon som jag såg var magiskt men på tok för olik mig. mig, mig som jag var trött på, mig som inte passade in i den nya vardag som jag levde i då. skidåkning, studentliv, dans och rock i hörlurarna. jag insåg att jag bestämt vem jag var för länge sedan, men växt ur den själen, precis som jag växt ur alla mina klänningar ungefär. sorgligast var den med rävarna, minns ni den? jag kunde inte stänga blixtlåset för jag var inte sexton längre. jag var ett halvår från tjugoett och tänkte att jag borde inte sockra på mitt skal längre. jag klädde mig i det dova. kände mig svag och skör med tyngden på axlarna och honom som jag tyckte om som den starka. 

jag går till studenthälsan och jag vet inte vem jag är. vill inte vara den jag var igår, alldeles särskilt den med rävarna, men vet inte vem jag ska vara i morgon heller. det kan ses som en spänning, och precis så såg jag det ett tag också. ett pirr i att kunna bli vem jag vill men inte riktigt vara säker på, ännu, vem det är. 
men tyngden på mina axlar var något annat. det var projekt och plugg och jag hann inte med men ville så gärna. jag var klok: jag visste att det skulle bli en vår utav mycket projekt så jag sökte hjälp och råd redan innan väggen var nära. fanns det något nytt tankesätt eller någon sorts planeringsstrategi så ville jag lära, så jag kunde anamma, och orka ta an mig allt det där. 


men det som från början var ett projekt med en välgörenhetsorganisation och att bli vald till vice ordförande i en stor förening, plus plugg, tentor och uppsatser blev snart till så mycket mer. så mycket som jag inte var beredd på. inte beredd på alls. jag blev kär i både en snubbe och en stad. jag umgicks och var runt människor hela tiden, mest jämt och fann mig själv utan både andetag och egentid, något som jag aldrig mått bra av. månaderna passerade. februari, mars, april, maj. när juni och sommarvindarna kom sig närmare såg jag tillbaka på en vår med skavsår i relationer och när det deppiga fått bo i mig för länge är det lätt att falla tillbaka till de där svidande vanorna; tankesätten. att jag inte är bra nog, vacker nog, smal nog. står i fönsterkarmen och tittar ut mot sorgen. där går gubbar och letar pantflaskor i papperskorgar och alldeles för unga låtsasblonda hjässor röker bakom tallarna. på andra sidan kullen bor någon jag tyckt mycket om men inte tillräckligt och nu är vi bara småprat i korridorerna.
jag ser ut över allt det där och väntar på singnalerna. när mammas röst hörs kommer tårarna. lilla gumman. hon förstår att jag är tillbaka igen i de negativa tankesätten och tröstar mig med sin varma halländska och sina ta-hand-om-dig-önskningar.

snart är juni kommen och jag står återigen utanför dörren och knackar med frusna händer. fastän: juni. fastän: snart frihet. den här gången är det psykologen och hon har en rynka mellan bryna när jag berättar min historia. genom hennes ord och bekräftelse förstår jag att väggen bara är en millimeter från pannloben och jag m-å-s-t-e strukturera om i den sömnlöshet som är min vardag för att ens orka le när sommarledigheten äntligen faller sig in. jag gör inte den sista tentan. bara grupparbeten. och innan sista lektionen för terminen är har jag packat ihop alla mina grejer och skickat dem till skåne och mina föräldrar och det lilla rum med kakelugnen där jag lyckligt blev inackorderad en septembermorgon är nu utan personlighet.

det här är, alltså, historien om väggen. utbrändheten.

sommaren spenderade jag i stugan vid havet och om dagarna jobbade jag på caféet och om kvällarna såg jag solnedgången vid havet och andades ut. att återhämta sig från en utbrändhet tar tid och jag kunde varken se mig själv återvända till den miljö, skola och stad, som just bränt mig och inte heller kunde jag se mig själv återgå till det liv jag lever idag, att bo hos mamma och pappa, jobba, pyssla, hänga med vänner och andas ut. jag ville göra något, något som förändrar. 

och det är där, alltså, som historien om nya zeeland börjar. men fortsättningen på den sagan vet ni ju redan.
men om ej ger jag er en påminnelse nu: den slutar lyckligt.

kärlek,
Hannah

ph: pinterest.com

vissel.

vissel.

kaffe med snällhet.

kaffe med snällhet.