veckans tankesnurr.

veckans tankesnurr.

det kanske viktigaste av allt.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

när jag var i nya zeeland, på mitt tre-månaders-ävetyr, så fanns det ingenting som högg till i magen så som min längtan efter familjen gjorde. under mina yngre tonår så kunde jag till stundom skämmas för att jag umgicks med min familj så ofta. det var många gånger då jag var hemma om helgkvällarna, och trivdes med det, men inte kunde helt slappna av eftersom oron fanns där, i bakhuvudet, i maggropen, skapade irritation och osäkerhet i något som egentligen bara var lugn, mys och kärlek. oron, den om att jag borde vara någon annan stans, om att jag borde vara på fest, dansa, kanske bli full, kanske hångla, kanske lite för mycket, och inte se på skavlan med min familj och somna tidigt. att tänka på att jag skämdes så över att umgås så mycket med mina föräldrar gjorde mig väldigt ledsen och ångerfylld där jag låg sena nätter under nya zeelands stjärnbeklädda himlavalv och längtade hem efter mina älskade. och när jag åkte till bali, den sista tiden, så kändes saknaden nästan outhärdlig. varje tanke var som en vass kniv mot fingerspetsen, svagt rivande och värre blev den då tankarna gick allt djupare. det skulle snart vara jul, dessutom. och min syster skulle i vanlig ordning beta av alla dvd-filmer med jultema och pappa skulle göra sin knäck och så morfar, kusinvitaminerna, det årliga pepparkaksbaket i torup med brasa, kramar och jazz från sextiotal på grammofonen.

jag vet att inte alla känner sig hemma, välkomnade och älskade i sin familj, och att det i vissa fall bara är generna som binder en släkting med en annan samman. men jag har turen att både älska och bli älskad utav min familj och nära släkt, så mycket att det gör ont av saknad när en är alldeles för långt ifrån under en lång, lång tid. och det fanns inget beslut under hela resans gång som kändes så vackert som det när jag bestämde mig för att komma hem till jul. hur de mötte mig på flygplatsen nollsexnollnoll. det var söndag och advent och snön låg som sockervadd över marken. kastrups flygplats. hur jag grät i armarna på mamma, snorade ner hennes pälskrage, slutade inte gråta förrän vi passerat danmarksgränsen och var halvvägs förbi malmö. jag hade saknat dem så. och tio dagar innan jul var jag hemma igen och lyckan var likt en känsla av att vara oövervinnerlig.

min mamma fanns där för mig på ett så magsikt fint vis under min tid i ätstörningar. det var ett år, framförallt, då hon åt lunch med mig på klostergatans vin & delikatess, körde mig till BUP och till läkarbesöken, och höll mig i handen när vi åt och jag var så jävla, jävla rädd. hur hon och jag drack kusmis julté och åt finncrisp om våra december-eftermiddagar tvåtusenelva, då sjukdomen var som mest rivande. hur hon kämpade med mig, och inte bara stod ut med att se mig långsamt brytas ner utan även med mina avvisande ord och knuffar när jag inte tyckte mig förtjäna hennes närvaro: när jag inte kunde bli vidrörd, hur det bara inte gick, varken i tanken eller genom en klapp på axeln. enligt mig var jag inte värd någonting. men enligt mamma var jag värd allt.

i onsdags. jag stod i köket, som förstelnad och hörde hur mamma pratade i telefon. det var om morfar, han mådde inte så bra, viskade hon till mig och berättade om hur han inte hade fått i sig någon mat på två veckor, tydligen. till och med spytt upp vatten. nu ligger han på intensiven. de vet inte vad felet är. det var mormor som ringde, orolig, ledsen, rädd. jag la mig på mammas bröstkorg och när hon pratat klart lät vi oroliga tårar falla. mest jag, mest var det hennes tröja som blev fläckig av gråt, hon vill vara stark, älskade mamma, och vem vill egentligen inse att faran finns, att världens starkaste, härligaste och mest levande människa, som min morfar är, ligger ensam i ett vitt rum med blek panna och slangar som matar honom genom armarna. morfar, min morfar. det finns ingen som förtjänar sjuka men om någon förtjänar det minst så är det morfar. världens snällaste är han. han var min bästis hela barndomen när jag var hos honom och mormor om lov och sommardagar. popcorn med extra mycket salt och att ta roddbåten till andra sidan sjön med lingonsaft och kanelbullar. 

jag kunde inte sova den natten, ur rivsåret som skapades av tanken på morfar som skör och ensam rann även andra saker, känslor och tankar. sådant som jag känt så länge men som jag inte låtit mig tänka på, tänka, ut. det flöt upp till ytan mitt i all rädsla för morfar min. och jag packade en liten väska och for till halmstad redan nästa dag. fikade med mormor, åkte till sommarstället vid havet, åt tacos med småkusiner, gav henne tulpaner gjorde jag också, mormor, och mina kusinvitaminer fick var sitt påskägg med naturgodis. och långa hårda kramar. vill aldrig släppa någon när jag vet hur plötsligt ett telefonsamtal kan komma, och hur vidunderligt svidande det kan ömma. 

torsdagen. om natten sov jag själv i föräldrarnas sommarstuga. där var det kallt och jag fick sova med dubbla täcken, dubbla tröjor, dubbla allt. påmindes om resan till nz, till de kalla dagarna ovan bergen där elementen inte fungerade och värmefiltarna brände. jag mindes hur jag låg där: med saknad i bröstet, hur det nästan ekade av tomhet. och nu, jag tänkte på nu:et. att jag är i sverige, är nära mina kära, familjen, vännerna, kusinvitaminerna, mormor och morfar.

åh, morfar. livet kan knuffa en omkull hundra gånger om. så hårt att en, en dag bestämmer sig för att hoppa på ett plan till andra sidan jorden, för att en tror att det är det ända som går för att orka leva, orka överleva. jag packade en väska och for: då till singapore, nya zeeland och indonesien. nu: närmare, det kanske allra viktigaste. familjen. jag skämdes en gång för jag visste inte vad saknad var. nu, när jag både upplevt distans och rädslan, att gråta tusentals mil ifrån och en vision om en tunn och skör morfar på intensiven, så vet jag vad saknad är, vad rädsla är, vad det kanske viktigaste av allt är. 

älskade morfar ringde idag. han har fått tillbaka aptiten, talar om hur himla god sjukhusmaten är och att han kanske får komma hem i helgen. och att jag borde komma upp snart, på middag i det hus jag kallar halmstads finaste och tala om livet, det som vi levt, lever och ska leva. 

och alla äventyr vi ska vara med om, du och jag. livet, det kommer bli så bra, så bra, så bra. 

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .


kärlek,
Hannah

jag duger så jävla mycket.

jag duger så jävla mycket.

FEMPOWER.

FEMPOWER.