vid grönska, tallar och hav, där väntar jag.

den här veckan händer det något roligt här på bloggen min! jag tänkte uppdatera två gånger om dagen, varav ett inlägg ibland är en del utav en novell jag skrivit. hoppas ni tycker om den <3 kanske kan det bli en grej det här med dubbla inlägg om dagen dessutom? vad tycks? berätta gärna!

vid grönska, tallar och hav, där väntar jag | en novell / en serie betraktelser.

del I.
min destruktivitet i ett moln. 


jag känner i mina tvivel, om jag möter dig
kockar, passerar
jag kommer gå, jag kommer gå under
och det är så ett tryck mot bröstet känns
när jag går på samma gator
där allt som är vi
har hänt

jag kommer gå under, jag kommer gå under

alla dina leverfläckar är räknade, alla våra dagar likaså. det sista rivsåret har skrapats och jag blöder öppet ut på gatan. tåget rullar in, jag skymtar det mellan gardinerna som är mina tårar. malmödagen rinner ut, och vi har för sista gången tagit slut. trots att staden är dekorerad av platser som tillhör mig lika mycket som dig, kvarter som glittrar av minnen, lägenheterna på simrishamnsgatan där också mina vänner bor, uteserveringar, fimpar mellan kullerstenar, poesi i tusch på toalettväggar, som alla också är mina, så far jag, flyr jag, rymmer. tåget rullar in och jag går ombord. det känns så innerligt, oss är överallt, du och jag och det vi som vi var har blivit till smulor som göms under borden. spår av trevliga stunder, spår av solsken och kärleksfyllda sekunder. husväggarna är målade utav händelser som nu är historia. och jag är inte säker på om det här är min början, eller mitt slut.

på det sorgliga.

bussrutan är hård och kall mot min panna. jag försöker hitta något vackert att inspireras av, att måla av. men allt är utsuddat av regnet. ritar ett hjärta i dimman och vill skriva dina stavelser jämte mina. så löjligt känns det, att vara ännu förälskad, kroniskt förvirrad, oförstående. det ända jag vet är att ditt hjärta slår för någon annan, och att just så borde du vara mig ovärdig. men det är du inte, vackra du, med dina lockar och rispiga stavelser. du finns i allt jag ser och gör och hör och jag reser förbi åkrar och genom skogar för att bli fri. trots att allt jag vill är att du ska se mig, att du ska höra mig och röra mig. trots att jag ändå, så säkert vet att det aldrig kommer bli vi. känslan hugger. jag vill gå under.

halmstads station vilar under ett stilla aprilregn. det doftar rost från cykeln och dropparna piskar mina kinder. jag far framåt, far hemåt, far ifrån allt som någonsin varit, är och skulle bli: vi. fort genom stadsbrus och vårrus. folkmassor som trotsar de gråa himlarna och väntar kvar på uteserveringarna. snart är det bara björkar och måsskri, rött trä och vita knutar. det vilsamma och ensamma. sommarstället. rymmer till havet. stugan, lugnet, skogen.

plåstret.

det börjar bli mörkt och jag tänder en sista cigarett. snart kommer stjärnorna, snart stiger röken upp mot skyarna och molnen, månen, astronauterna. fyra bloss. jag beskådar min destruktivitet i form av ett moln, fimpar och lovar mig själv att jag smakat på det sista av dig. duschar bort alla spår och dofter. alla sår.

går och lägger mig.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

ps. är jag skriver blandar jag egna erfarenheter med visioner och drömmar,
på så vis är ingenting påhittat, men det betyder inte heller att allt har rört mig i verkligheten. 

kärlek,
Hannah

dill + basilika + persiljia.

dill + basilika + persiljia.

vem ska trösta hannah?

vem ska trösta hannah?