i mina tankar kan dina fingertoppar fortfarande kännas som brännässlor mot min sköra, ännu vintertorra hud.

i mina tankar kan dina fingertoppar fortfarande kännas som brännässlor mot min sköra, ännu vintertorra hud.

vid grönska, tallar och hav, där väntar jag | en novell / en serie betraktelser.  

läs del I här.

del II.
naturens beröringar.


melankolin i att öppna mitt sovrumsfönster och känna morgonbrisen mot naveln som kikar ut mellan byxlinjen och tröjans slut. jag hör fågelkvitter och solens sken gör vita husfasader bländande. jag tänker, att nu kanske det är lite vår ändå. i den tystnad som infinner sig en alldeles för tidig söndagsmorgon rör jag mig försiktigt i köksvrån, fyller tekoppen med skållande vatten, vilt och våldsamt kastar ångorna sig upp mot taket. väl i sovrummet, med frukostbrickan i mitt knä känner jag det komma. som ett litet tryck mot mitt hjärta, en hand på ryggen, värmande, och en rädsla i kroppen som får mig att vilja lägga en filt om mina egna axlar. det är vårens vemod som omfamnar mig. en slags oro, och ledsamhet, och något slags vänligt i tanken: för allt jag kan göra är, egentligen, att känna morgonbrisen, höra fågelkvitter och ta små, långsamma steg ut i solskenet som tidigt kastar hopp över en stillsam söndagsmorgon.

jag bor skyddat innanför murar av grönt. mellan två ekar skymtar havet och när solen vidrör skyn, gör den till rosa sockervadd, väcks fåglarna i talltopparna och det är allt jag hör genom mina dagar: kvitter. och, någonstans, ett skall, ett skratt, en ringklocka på en skramlande cykel. vid grönska, tallar och hav, där väntar jag.

om regniga dagar kan jag sitta tyst och stilla på altanen, i korgstolen och bara beskåda. dropparna, hur de smeker träden och vidrör rötterna, fyller dem med blom. björkarna slår nästan knut på sig själva här. växer åt vilda håll. som barn kunde jag sitta på grenarna och dingla med mina blåmärkes-prydda ben. skrapsår och skratt, enkelhet och mjuka drömmar. det är så jag ser mina första år här, i sommarparadiset, sommarstället, skyddslandet. innan hjärtat lärde sig att slå dubbla, trippla, oändliga slag för någon som jag, helt utan förvarning, så innerligt och svidande gärna ville ha.

visst är vinden lindrande allt. även om april är sig solig om dagarna är morgnarna ofta svala. jag brukar gå på promenader igenom skogar. det finns en klippavsats som ger mig utsikt över en stad långt där borta. den ser så tyst ut. vilande. sovande. jag slår mig ner och vilar mina fingertoppar mot klargrön mossa. jag tänker på de morgonpigga bagarna. hur de gnuggar mjöl mellan händerna och knådar degarna. hur sorgligt det är att de förmodligen vant sig vid doften av kardemumma och hur varmt det måste bli om dagarna, att stå så nära intill ugnarna. jag ser dimma över åkrar. med blicken far jag över skogspartier, takåsar, kyrktorn och bergen vid horisontlinjen. i mina tankar bor du, hemsöker, du är ett eko som aldrig tystnar, du är en värme som aldrig tynar. ett sista farväl och sedan var det över. de gator som var våra är nu dina och om jag någonsin kommer tillbaka är det dig jag kommer tänka på när jag dricker kaffe på simrishamnsgatan. en tid som var vår är förbi. du var aldrig, blev aldrig, kommer aldrig bli: min. och jag hör ändå dina röster i mitt inre, i mina tankar kan dina fingertoppar fortfarande kännas som brännässlor mot min sköra, ännu vintertorra hud. och jag vet med en sådan smärtsam säkerhet att det kommer gå månader och år, likt det har gått timmar och dar, men på insidan kommer du, som ett konstant eko, tunga hjärtslag och röda sträck på frasig hud, alltid finnas kvar.

vinden tar tag vågorna. jag tycker mycket om ljudet av slagen mot strandkanten. det plötsliga, och nästan våldsamma ljudet. fiskmåsarna är någon annanstans i kväll. deras skri brukar inte störa mig. det hör till den lilla världen jag skapat här. där varje dag är något att andas igenom. en meditativ känsla. jag är inte längre närvarande i det mina vänner kallar verkligheten. har inte längre någon aning om vad nyheterna berättar eller sociala medier delar. men vid havet, här finns det friska vindar. och visst är det lindrande allt, naturens beröringar.

och allt jag hör genom mina dagar: kvitter. och, någonstans, ett skall, ett skratt, en ringklocka på en skramlande cykel. vid grönska, tallar och hav, där väntar jag.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

ps. när jag skriver blandar jag egna erfarenheter med visioner och drömmar,
på så vis är ingenting påhittat, men det betyder inte heller att allt har rört mig i verkligheten. 

kärlek,
Hannah

tjugofem plåster det psykiska såret.

tjugofem plåster det psykiska såret.

dill + basilika + persiljia.

dill + basilika + persiljia.