ett år senare.

ett år senare.

för prick ett år sedan nu - iklädd lugg och röda läppar.

om tider och tankar.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

för ett år sedan lyssnade jag på the shins, vit päls och dylan. jag klädde mig i helsvart, tighta jeans, en väldigt stor jeansjacka, lennon-brillor och vans och så blev jag tokförälskad i någon i en annan stad och pendlade med ett tryck mot mitt bröst i hopp om att få sluta kvällen i hans armar. hejdå-kyssarna var det finaste och värsta jag visste på samma gång och tågresorna tog alla mina pengar, tankar och tvivel. jag pluggade positiv psykologi och neurovetenskap i skövde,  hyrde ett rum ett sekelskiftshus en blommig innergård som jag kallade äppellunden och där jag brukade sitta med tekoppen och hp-böcker om eftermiddagarna. klara var min roomie och tillsammans hade vi taco-torsdagar, drack kvällsté på pims och gick på bio när vi råkade ha lite extra pengar över. två gånger tatuerade vi oss ihop, alla gånger i göteborg. ljudet av spårvagnar och fiskmåsar var min trygghet och haga var min drömmiga tillflyktsort. när det var fest rökte jag i trappuppgången och varje fredag var det veckans öl som länge var ett koncept jag inte ville vara utan. inte heller de sena och sömnlösa nätterna med målafärgerna och hjärtklappningarna. väntade på hans ord, hans romantiska, fängslande, välskrivna och poetiska ord. han skickade filmer när han spelade gitarr och skrev om hur han grät över livet samtidigt som han såg ut över malmös skyskrapor och alla fyllegubbar som ramlade runt på möllevångstorget. 

te-tider och min blommande innergård i skövde. 

jag flyttade ut på balkongen så fort det blev sol, drack chai masala från garant och spelade på en ostämd gitarr. ibland åt jag veganglass på strut i någon park och ibland värmde emma mitt ledsna hjärta på stans mysigaste konditori. mörkret flyttad in inom mig och jag bröt ihop på skoltoaletter, på vägen hem från pluggtimmar i biblioteket, under de ensamma kvällspromenaderna, och om morgnarna för att allt bara var alldeles för mycket. orkelösheten. jag krockade med en vägg men det struntade jag blint i för allt jag ville var honom, samtidigt som jag visste att det inte skulle gå. vi var en omöjlighet och min kärlek för killen som tillslut tatuerade min skakiga handstil på sin vänsterarm blev en hemlighet. inte ens han visste, och inte vet han ännu: hur dåligt jag mådde och hur förälskad jag var. allt på en och samma gång. bittersweet melody och sista gången vi sågs dansade han iväg från mig och lämnade mig ensam kvar i längtan. 

jag lekte med en tatueringsmaskin och gick upp på berget med den underliga grannen för att se på utsikten. allt för att finna andetagen. jag och klara hade glass-kvällar flera veckor i rad, såg serier och komedier. kanske försökte hon också bara överleva, precis som jag. i varje rörelse, i varje andetag: tvivel. för vem är jag att tro att jag förtjänar dig, förtjänar någon alls. försökte finna kärleken i någon som bara var menad att vara min vän och trots fumliga kyssar och bara halvtomma ölburkar kunde jag inte se klart. allt var suddigt. dimmigt. jag blev allt skörare på insidan och mina axlar blev så tunga att jag tillslut föll i hop hos skolpsykologen. kapitulerade. men överlevde. 

tvivel och lite tro. förvirringen. hippie-hannah kallade dem mig. hade hemliga sår som visade sig genom ett paket cigaretter som låg i min väska jämt. sällan rökte jag, nästan aldrig egentligen, bara ibland, som ett rop på hjälp, så många gånger jag ville ropa, skrika, synas, men jag gömde mig i för stora kläder och bakom ansträngda leenden. vågade inte be om hjälp, berätta hur jag var på väg att kapitulerar snart. inte heller vågade jag säga som det var till killen med lockarna, kryckan och emil-mössan. att jag var förälskad. förvirrad. men mådde för dåligt, orkade för lite, för att ens vara mig själv med dig, ens med mig själv. ibland tänker jag att jag kanske älskade varenda millimeter av dig, trots alla dina omvägar och spel och spratt. och du, du fick aldrig lära känna mig. och kanske är det just därför det var så väldans svårt att glömma dig. men ibland tänker jag att det var visionen, illusionen, om oss och vad vi kunde bli och också om att du skulle kunna vara räddningen och dra mig ut i från det kaos som var mitt liv. 

blåbärsgröt och harry potter på mitt sovrumsgolv.

nu: jag bor i den lilla byn på landet med allra käraste syster på andra sidan väggen. om dagarna skriver jag, fotograferar, besvarar mail och planerar. jag har sökt kurser till hösten och världen sträcker sig ut i form av skogar, åkrar och hav utanför mitt fönster. mycket mer än så sträcker jag mig inte i dagarna. sedan mina tre år på andra sidan jorden vet jag vikten i vilan. jag varvar mellan att känna mig starkast i världen och som den räddaste lilla varelsen om vartannat men lycklig och tacksam för livet är jag jämt och det är ändå med ett värmande solljus jag ser på framtiden. jag umgås med morfar, mormor och farmor nu mer än någonsin och vännerna jag har återupptagit kontakten med efter en tid av förvirring följt av resande har jag så väldans, väldans roligt ihop med. och nya har jag lärt känna också! och det gör mig starkt och det magiskt. och jag trivs något otroligt bra i sällskap av mig själv men smyger ändå lite runt hörnet ibland för att spana på om inte lite kärlek från en partner vore fint att ha i livet ändå. 

och på något sätt har jag funnit trygghet i att livet är sådär upp-och ner-aktigt så som det har varit det senaste åren. så som det alltid har varit egentligen. pappa sa att han aldrig sett mig så lycklig som nu och det har han allt rätt i - hjälp vad livet är sig balanserat sedan jag kom hem från resan. och den största anledningen tror jag ändå är det här med att jag har hittat vem jag är, på djupet där inuti, roten till allt. och jag påminner mig själv jämt om att respektera mig själv, inte skälla på mitt inre utan att se mig och allt jag är: heart and mind and soul, tillsammans som en liten maskin, som ett kugghjul. 

soliga timmar i äppellunden + billingesjön.

gammalmodiga, gosiga, introverta, pratglada, spralliga, helgalna, spontana och organiserade jag. 
ett år senare och jag har aldrig känt mig så trygg i att vara hannah som idag. 

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 


glöm inte att det blir bättre hörni. 

kärlek,
Hannah 

det är så finurligt hur pms kan skapa nya karaktärsdrag.

det är så finurligt hur pms kan skapa nya karaktärsdrag.

om fascinerande årtionden, morgonrutiner och att bryta ihop.

om fascinerande årtionden, morgonrutiner och att bryta ihop.