ett två-veckors marathon.

ett två-veckors marathon.

hemma.

och det är liksom så det känns i mig nu. som om jag sprungit ett två-veckors marathon. mina ben värker, huvudet värker, jag är helt slut. har prokrastrinerat att känna efter ända tills nu nu. igår klockan tio föll jag ihop i min egen mjuka säng igen och det var så väldans skönt att sova, och få sova ut. idag vandrar jag omkring som i ett vakuum. har inte en droppe energi kvar i kroppen, knappt så det räcker till positiva tankar, krigar-tankar. det har hänt så mycket fina grejer, jag har sett och jag har varit med om så fina grejer de senaste par veckorna men de här är också saker som tagit, dragit ut så himla mycket ur mig. och kanske är det därför jag mår såhär idag. uttömd.  jag har:

❤ åkt till stugan och bonat om och gjort fint. skrivit lite, läst lite, lagat lite mat, sett någon film, och ätit frukost på altanen, mellan varven.

❤ åkt med mormor och morfar på loppisrunda i halmstad. erikshjälpen, kupan och emmaus samt en utställning på biblioteket och en vegansallad i stor och luftig lokal där vi pratade om barndom, när jag höll morfars finger för första gången och hur mamma tjuvrökte i fönsterkarmen och hade café i sitt eget kök.

❤ utmanat mig själv genom att åka tåg i fem timmar till karlstad där jag såg graveyard spela vilket var magiskt, låg i en hög med klara och johanna och såg på någon netflixfilm och åt choklad i mängder, druckit min första matchalatte med felicia och sedan åkt hem igen med trötta ögon och lyckliga minnen. 

❤ varit i gbg över en dag: tatuerade mig hos bästa pastilliam, drack kaffe med ny bekantskap, köpte hängslebyxor på beyond retro och vips blev det kväll och jag for hem igen. utmattad som få, men känt mig som en jävla hjälte och tacksam över dagens fantastiskt bra bestyr. 

❤ rest till london, med kära familjen, som ni vet. solsken alla dagar, världsgod mat, massvis utav kärlek, att gå lite för långt i lite för stora skor, köpt ännu en byxdress på beyond retro och legat uppe sent på natten och pratat med syster. fått några nya fräknar på resan, massvis utav nya minnen och något att tänka tillbaka till med ett brett leende. 

❤ även om: ångest, rädsla, och gråt första dagen. kapitulerade.

det är så obegripligt hur något som en vill klara av bara inte funkar, hur jäkla hjälplös en kan känna sig när en får andas igenom folktäta gator och lyssna på hög musik i tunnelbanan, på tåget, i kön för att inte överröstas av en känsla, av ångest, eller kanske rädsla. att vilja vara stark för andra och inte göra någon annan besviken fastän allt som händer egentligen är att en trycker undan känslor som finns där av en anledning, som behöver tas hand om istället för att undvikas, som läggs som droppar i ett vattenglas och som en dag, efter något som känns som ett två-veckors marathon väller över. 

så vad jag gör idag är och i morgon och veckan ut är att vila. sova, i mjuka sängen som på en filt under äppelträdet som blommar så fint nu. ta hand om, ta hand om, ta hand om mig, samla energi, fyllas med kärlek, självkärlek. och snart kunna stå på två ben igen. 

. . . . . . . . . . 
återkommer snart med london-berättelser, frågelådasvar och vårpepp. 

kärlek,
Hannah

maten jag gillar.

maten jag gillar.

fråga mig!