en liten krönika om kroppen.

en liten krönika om kroppen.

om hur jag låter mig älska
kroppen i sommar. 

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

vad är det med människan egentligen, som ska ha, måste ha, precis allt? irriterat stänger jag igen boken. sidorna var suddiga och orden osynliga. annat upptar mina tankar denna soliga onsdagseftermiddag. det är maj och luften smakar sommar. äppelträden blommar och maskrosor skymtar i klungor mitt på det höga gräset som ännu inte fått sin sommarfrisyr. jag ligger i en solstol som doftar utav hettan och min bikini klämmer. röda märken och vita ränder. jag ser ner på min kropp, på mina samlingar av leverfläckar, på barnsliga bröstvårtor, på tatueringar och rivsår. jag är mjuk och solkysst i min uppenbarelse. en gång var jag tunn och olycklig och det är den tiden jag tänker tillbaka på. nu är jag fyllig och lycklig. ändå har min hjärna något svårt att acceptera fylligheten. men tanken om de scheman som måste skrivas och de regler som måste följas för att bli till en mindre kroppslighet tröttar ut mig och fyller mig med ångest. en ångest som jag vet bara växer om jag inte bestämmer mig för att det är okej, med mjukheten, med den tjugo-plus-åriga kroppen som inte ser densamma ut som en tonårings längre. en ilska bullrar upp inom mig. ångest och trötthet. värmen som sprids genom frontalloben och gör alla tankar fumlande. 

vad är det med människan egentligen? jag står framför spegeln och smeker sidorna av mina lår. fjun som sticker ut och ett blåmärke från när jag sprang in i en byrå igår. jag tycker så mycket om livet, när jag tänker efter. tycker om mina vänner, tycker om min familj, och alla andra människor som finns där och finns till, jag tycker om huset vid havet och den stora krogstolen på altanen, havsutsikten, det alldeles lagom salta vattnet som brukar svalka mig om sommaren, ängen där mamma och pappa bor, den hemliga vägen till skogen och sjön där en kan ha picknick alldeles själv och läsa böcker med näsan mot himlen och fötterna i mjuk mossa. jag tycker om mina skapelser och idéer, mina kreativa tatueringar, mina skriverier och fantasier, att jag kan få energi av dagdrömmar och spontant en kväll stå och göra en raw blåbärspaj på infall, om inredningen jag pyntar sovrumet med, om fotografierna i guldramarna. 

det finns skavanker och områden och så finns det blickar. blickar jag ger spegelbilden, något uppgivna och ledsna. för allt är inte perfekt och av någon anledning så strävar jag efter det. p-e-r-f-e-k-t-i-o-n-e-n. mitt livs drog. jag skänker en blick åt min platta rumpa som jag aldrig ens lagt en längre blick på förut. men nu, nu ska den vara fyllig och formad. men för vem, egentligen? inte för mig. jag är mer än okej med att se ut såhär. jag orkar saker, det är inte fel på benen mina, de kan springa, skutta, dansa och promenera. och mina kurvor finner jag ganska mysiga. mjuka. jag är mjuk. kan klämmas på lite här och där. jag tycker om den, rumpan, kroppen, uppenbarelsen, egentligen, jag tycker om den. vad är det med människan egentligen? som älskar livet men ändå hittar felen, skavankerna, kastar de där blickarna. för vem kastar jag blickarna?

att bli älskad. jag vill inte älskas för kroppen min, inte i första hand. det hade varit en sådan väldig press och stress, att uppehålla min uppenbarelse, rädslan att om kilon försvinner eller läggs till kommer jag inte bli älskad längre. nej och fy. och jag är dessutom redan älskad, av familj, av vänner. och kanske har det inte funnits någon värmande komplimang från någon som mig är kär i sedan kroppen var utav ett annat format. en sjuk sjuttonårings, tillexempel. men det får inte vara utav den anledningen som jag blir älskad. det får inte vara utav den anledningen jag står här och kastar blickar åt skavanker.  

så jag lägger mig i sängen med blicken upp i taket och bestämmer mig för att strunta i att hela världen ber om en kropp och jag ber om en annan. jag försvinner in ett hav i femtiotalskroppar på svartvita fotografier, scrollar i en pinterest-mapp och tänker på vad jag kan göra i stället, med de ben och armar jag har. istället för hetsen, för superträningen. det som skulle krävas för att upprätta något slags ideal. säger till mig själv att nu skiter vi i att ta emot ångest kring att inte kunna ha samma storlekar som förr. nu accepterar vi kvinnoformer och självkärlek och så är det bara så. så. är. det. bara. så.

jag bedriver en lång suck och ser ner på min kropp där jag ligger. raklång. räknar till fyra födelsemärken på min vänsterarm. och det är så djävulskt fånigt men också fint hur jag så snabbt förändras i hjärtslag, i puls. hur jag sjunker ner något djupare i det lakan-land jag ligger i ovan täcker och kuddar, hur en förändrad tanke kan framkalla en lättnad. i lakan-landet somnar jag tungt i mina nya snälla tankar. det är ju okej att vara såhär. jag är ju fin, precis som jag är. ångest kan komma, kan existera, det bor mycket ångest i mig just nu. många knutor av garnnystan finns att lösa upp i hjärnkontoret, i hjärnkaoset. och det får vara okej. men det får inte vara på grund av att jag kastar blickar åt skavanker. det får inte vara på grund av mig.

med dessa ord vill jag önska att vi bestämmer oss för att älska sommarkroppen. päron, äpple, pizza, timglas, linjal eller vilken form du har, kvinnlig, barnslig, allt och eller något helt annat. det tåls att höra om och om igen. att du och jag är fina, precis som vi är. kanske har du också ångest idag. det är okej, det kan få vara. men det får inte vara på grund av att du kastar arga blickar åt det du kalla skavanker. komplex. vad kan dina ben göra? vad kan din kropp göra? springa, dansa, ligga i en hängmatta och gunga? ha sex? med dessa ord vill jag önska att vi alla älskar sommarkroppen. päron, pizza, linjal. vilken fantastisk form du  än har.

en låt för dig: melina borglowe - sunflower meadow.  

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

kärlek,
Hannah

lite som ett sommarhav.

från museishopen.

från museishopen.