i ett småsamhälle är sådana som vi annorlunda och blickarna rör vid våra skinn som ett plötsligt hagel mitt i ett sommarregn.

i ett småsamhälle är sådana som vi annorlunda och blickarna rör vid våra skinn som ett plötsligt hagel mitt i ett sommarregn.

tisdagstankar
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 


kylskåpet ekade tomt. jag och jenny skrev inköpslistor och pyntade våra huvuden med kepsar och knöt nya converse på våra långsmala fötter. enades i skratt och fniss om att vi skulle skapa nya trender. kände oss fina, tuffa, vevade ner rutan och släppte in doften av maj: rapsfält och fukt. p3 ekade i de inbyggda högtalarna och vi sjöng med i refrängerna. efter ett stopp på en liten och ödslig secondhand följt av att bära ut två stora paket från postens mottagning åkte vi till affären. motvilligt tog jag ett samlat steg in genom dörrarna. höll henne hårt i handen och försökte fokusera på andetagen. ica ligger inne i ett köpcenter, där ekar främmande människors röster och blickar flackar när två långa systrar träder in. vi syns, speciellt när vi håller varandras händer och har hår ner till midjan. i ett småsamhälle är sådana som vi annorlunda och blickarna rör vid våra skinn som ett plötsligt hagel mitt i ett sommarregn. 

det pågår ett krig i mitt huvud. och jag övar, kämpar och tänker, tänker att det är bara min hjärna som får min kropp att krampa och mina andetag att dubblas. tänker att om jag bara andas så känns det bättre snart. långa djupa andetag. det ena efter det andra. inte hyperventilera. de är människor och intryck vart jag än vilar mina ögon. vid kyldisken finner jag frid i den svala luften och när vi väl är ute på parkeringen vet jag att där hemma väntar en vit säng med mjuka kuddar. jag kommer dricka två glas vatten på raken i snabb takt och räkna ner sekunderna i fem minuter. sedan kommer allt kännas bra.

och väl hemma vilade jag i utmattningen av upplevelsen. försökte skaka av mig de dåliga känslorna som limmats fast på mig. alla intryck, alla människors ansikten och historierna som vilar bakom deras pannor, pulsen, stressen, de olika dofterna och den rörighet som infinner sig i ett köpcenter en lördagseftermiddag. det fastnar på mig och jag hör röster i mitt huvud ropa. två glas vatten men desto fler djupa andetag. jag räknar ner sekunderna i fem minuter. så småningom har jag glömt bort vart jag har varit och hur det kändes. 

varför?

jag grubblar, funderar och gräver i mitt inre arkiv. varför har det här blivit ett problem för mig och varför just nu? är det någon slags post-traumatisk-stress från min resa? är det på grund av att jag återfått en regelbunden mens och regelbundna cykler och därav blivit högkänslig allt oftare? är det för att jag bott på landet hos mina föräldrar i några månader och inte varit lika utmanad dagligen som när jag bodde i stan?

jag sov nästan hela dagen igår. vet inte varför. kanske fortfarande krasslig. kanske utmattad. kanske sommarvärmen. kanske hormoner. 

det är lite såhär det är just nu. vill inte att det ska vara så. vet att utmaningar hjälper så jag försöker. jag planerar in saker och jag tar de där djupa andetagen och jag tänker att det är bara min hjärna som får min kropp att krampa och mina andetag att dubblas. tänker att om jag bara andas så känns det bättre snart. långa djupa andetag. det ena efter det andra. inte hyperventilera.

inte hyperventilera. 

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

[bildkälla]

kärlek,
Hannah

choklad och banan.

om terrakotta och mini-kaktusar.

om terrakotta och mini-kaktusar.