och hur oförklarligt det är att en vanlig och vacker nittonåring inte kan ta sig igenom en alldeles vanlig augustimorgon.

och hur oförklarligt det är att en vanlig och vacker nittonåring inte kan ta sig igenom en alldeles vanlig augustimorgon.

augusti tvåtusenfjorton

. . . . . . . . . . . . . .

det är trycket mot bröstet och ångesten som väller över. det är att jag inte kan ta beslut om något jävla ting och det är att jag får magknip av valerina forte. vid sömnbrist och lindrig oro. vadå lindrig oro? min oro känns både o-lindrig och orimlig. jag faller ihop i en liten skör hög på dörrmattan. förvånad över att jag inte brister. går sönder. tusen små skärvor av glas utspridda på det ny-kaklade hallgolvet. om tjugo minuter börjar jobbet och det känns som om jag räknar ner min undergång. ute på parkeringen står två cyklar. en röd och en svart. den röda är en pamping och blank damcykel, skinande och ny. mammas. dansk design. mina ögon är fyllda av grus. den svarta är en sportcykel. sju växlar och ingen cykelkorg. vem är jag? vem vill jag vara? och vilken cykel väljer hon?

små enkla beslut men ingenting är längre möjligt. allt ger ångest och det som en gång kändes som myror i hjärtat känns nu som pistolskott. skott fyllda med oro som får mitt hjärta att slå dubbla trippla slag av stress. så att det känns, så att benen i bröstkorgen bryts av på mitten. jag ligger kvar på dörrmattan i tio minuter och sedan cyklar jag det snabbaste jag kan kan på den svarta sportcykeln. hela vägen tänker jag att jag borde tagit den andra.

hela vägen ångrar jag. hela vägen ångrar jag allt.

en ledig dag. augusti har precis börjat, himlen är klarblå och mina pyjamasbyxor är bubbelgumsrosa. jag står med fötterna i det mjuka gräset på vår bakgård och ser ut över de prunkande träden, häcken som växt säkert två meter sedan den först blommade i maj och björnbären som ser ut att vara tidiga i år. en ensam maskros och en kruka lavendel. jag står fastlimmad med fötterna i marken. orörlig. allt känns och allt känns så jävla mycket. min energi är bortrövad och för varje steg jag tar, längre ut i trädgården, närmar mig pionerna, blir allt lite mer suddigt framför mina ögon. jag lägger mig ner, händerna på magen, ångesten, det gör så ont att jag måste vända och vrida mig till höger och vänster. åmar mig omkring och blundar så hårt att det blixtrar innanför ögonlocken.

och sedan börjar det.

i panik vandrar jag runt i trädgården, andetagen är svåra och jag sparkar och slår framför mig, på träden, på planket, på husets tegel. vill så gärna att något annat ska kännas, något annat än det här. välter cyklarna på parkeringen och frustar mot dörröppningen som jag försöker ta mig igenom men bara inte kan. där inne väntar ångesten. frukosten. jag kan inte äta just nu. sängen. jag är så lat och så dum och förtjänar inte vila. syster. hon får inte se mig såhär.

men hon ser mig. hon ser hur jag faller i hop och skriker ut de känslorna som naggat sig fast i maggropen. hur tårarna gör mitt linne vått och hur händerna skakar. hur jag ligger uppgiven vid dörröppningen och hur oförklarligt det är att en vanlig och vacker nittonåring inte kan ta sig igenom en alldeles vanlig augustimorgon. 

det sista jag minns är hur min syster räcker, nästan tvingar mig på luren och mammas ömma röst i mina öron. så lugnande. så trygg. vad som hände sedan finns inte kvar ens som fragment i mitt inre. men jag vet att det blev bättre. på något sätt måste jag ha överlevt. för det är två år sedan nu och jag har både pluggat, rest, hånglat, vilat och ätit frukost sedan dess. och skrattat. så många gånger jag trott att jag aldrig skulle skratta mer. känna bubblor av lyckorus välla över och leendet bli sådär brett att jag har ont i kinderna efteråt. 

för två år sedan lastade jag mig själv med alldeles för många krav. det blev en hel sommar av någon slags strävan för att överleva. i augusti blev det som värst. jag kunde inte ta mig ut genom dörren tillslut och panikångesten var nästintill omöjlig att hantera. jag blev deprimerad, stod med sorg i blicken och mamma i handen på apoteket och försökte hitta något receptfritt som skulle hjälpa mig en bit på vägen. 

du, jag vet inte var du är i livet, men om saker ömmar och känns sådär så vet om att det finns något annat sedan.

vet om att det finns bättre tider. vet om hur illa det kan gå om du fortsätter skriva listor på hur du ska vara för att bli än bättre människa. vet om hur ingen har rätt till att kalla dig otillräcklig för du gör ju så gott du kan. vet om att inga krav gör ens i närheten så gott som kravlösheten gör. vet om att det kan gå ett år, två år och du kan bli påmind om tiden och sedan se tillbaka på den, leende. säga att den gjort dig starkare och att du ändå någonstans är tacksam för vetskapen om hur illa det kan gå.

idag rev jag ut flera sidor ur mitt anteckningsblock. listor. det står vad jag ska göra mer av i livet, vad jag borde göra för mina vänner, för mig själv - yoga och löpträna och vackrare kläder och mindre stubb på mina smalben, mjukare hy och välslipade naglar. listor som skrivs som om jag inte jämt vet vad jag vill och vad jag mår bra av. listor som skrivs som om jag inte kan komma i håg själv, i huvudet, hur himla mycket roligt, sunt och härligt en kan göra av dagen. listor som skrivs fyllda med krav och som saknar eftertanken, påminnelsen, om augusti tvåtusenfjorton och nittonåringen som kapitulerade.

vet om att det finns bättre tider. vet om att inga krav gör ens i närheten så gott som kravlösheten gör. vet om nittonåringen, augusti tvåtusenfjorton och att du en dag kommer se tillbaka på den sårande tiden som en segrare. 

vet om vet om vet om. 

. . . . . . . . . . . . . .

kärlek,
Hannah

half 'n half.

half 'n half.

min längtan är hela mitt manus.

min längtan är hela mitt manus.