så som det känns.

så som det känns.

r e f l e k t i o n e r.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

en fortsättning på gårdagens inlägg.

jag sitter i stugan. med en filt om mina axlar och en rykande tekopp vid min sida, fötterna på altanräcket och solkyssar på min vänsterkind. en sval med ändå sommardoftande morgon i maj. redan är det maj och redan är det en smak av sommar i luften. fåglarnas sånger är nästan överröstande och för en sekund ger jag upp mina tankar och låter mig bara sitta, med blicken ut över havet, den skymtar ovan träd och bakom takåsarna. den går som en rak linje, möter den något ljusare blå himmeln som i dag är så gott som molnfri. det är så stilla här, en sådan otroligt kontrast till min helg som hela tiden varit brusig, bullrig och rörlig. jag kan sitta här, i korgstolen, mjukt ovan blå-vit-randiga kuddar och se ut över havet. i timmar, i dagar om jag skulle ha tiden. 

jag hade befarat tågresorna hela veckan. hur jag skulle ta mig från halmstad till karlstad med axlarna uppe vid öronen, kippande efter luft och något som skulle kunna bota den där ångesten. bytet i göteborg, människor från alla världens hörn som rusar mellan perronger, långa köer inne på pressbyrån och någon i högtalarna som säger att jag borde hålla hårt i väskan, att de finns ficktjuvar, att aldrig låta en främmande bära min väska. rädslan för panikångesten vägde ungefär lika mycket som rädslan att bli bestulen, eller över huvudtaget komma i närkontakt med främlingar. jag får ett tryck mot bröstet vid bara tanken på att någon skulle knacka mig på axeln och undra om jag inte skulle kunna skänka lite pengar, ta en titt på biljetten och se om det stämmer, att någon främmande skulle gå förbi mig i sådan fart att våra armar skulle stöta i varandra, att behöva kissa och då betala tiokronor för att besöka en toalett dit tusen andra också rusat i nöden, nuddat i dörren, suttit på ringen, rört vid allt som jag också nu behövde röra vid. tio kronor mindre i plånboken: också det en ångest. att allt det här skulle svämma över mig och få mig att kollapsa, kapitulera, mitt på en smutsig centralstation, kanske inne på pressbyrån framför en tidningshylla. panikångesten skulle vara ett tecken på att det lyckliga livet jag nu lever, de lyckosamma känslorna jag nu har, skulle ha tagits över av mina rädslor. 

men jag är en mycket finurlig varelse. idérik och påhittig sedan blåmärkes-beprydda barnsben. jag hittade mina vägar, hittade att man kunde gå på en toalett på tåget, mycket renare, lugnare, gratis och med en lapp på dörren som säger när och utav vem som toaletten städades av sist. jag fann en lugnande röst i en podcast som fick överrösta bruset och myllret, mina största hörlurar höll mig i min egen zon, i mitt eget vakuum, i min egna lilla värld. jag gömde mig i butiker med lite människor och ekon. designtorgets kokböcker, en pressbyrå lite längre bort som hade fler sorters tidningar att bläddra i än de andra, bokhandeln där jag fann skrivarinspiration genom att läsa förtexter och på baksidor. psykologens råd: att andras in tre gånger, hålla andan en sekund, andas ut och repetera. att boka plats i tyst vagn och att hela tiden hålla både hjärna och kropp sysselsatta med annat. jag skrev mail, knåpade ihop spellistor, läste ett par bloggar och ringde ett par samtal. hela tiden något annat än tankarna på människorna som kom in och ut genom vagnen, skrik, pustar, högljudda prat och virriga blickar. andas, andas, andas. 

jag känner mig hemsk ibland. främlingsfientlig. fast jag försvarar mig själv i mina kritiska tankar, jag är inte fientlig vid just en typ av folk, folkslag, kanske religon eller stil eller sort. jag är fientlig vid alla. jag är fientlig vid omfånget, massorna, bruset och suset och stressen. allra värst är stressen.  bara tanken på att faktiskt få syn på någon jag känner där på tågstationen, kanske liselotte som bor i staden eller om mamma skulle haft vägarna förbi, hur trygg och lättad jag skulle känna mig och kanske personens förvånade blick när jag stannat hårt och bestämt kvar något för länge i kramen. egentligen handlar det inte så mycket om andra människor som mitt behov av trygghet, kontroll och ro. och som min pms.

under tre veckor i månaden ekar denna känsla och växer sig stor. bara tanken på att åka till storstaden kan vissa dagar göra mig alldeles yr av ångest. ibland undrar jag om jag ska separera mig från denna känsla, detta karaktärsdrag så som jag gör när jag skyller allt på mensen, eller om jag ska acceptera att det kanske är mer något som är jag, än just ett tillfälligt karaktärsdrag.


mina senaste dagar har varit otroligt hektiska utan en fast punkt att luta huvudet mot. texten ovan skrev jag i går morse då jag fick ro för en frukost, ensam på altanen. det var varmt, somrigt och jag kunde nästan andas ut. om en fortsättning på mina grubblerier kring PMS tänkte jag att det vore fint att låta andra höra vad som försiggårs i mina tankebanor.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 


det var så fint att så många av er kände igen er efter gårdagens inlägg
jag hoppas att även dessa ord kan vara er hjälpsamma.


kärlek,
Hannah

om en himla massa boktips.

om en himla massa boktips.

det är så finurligt hur pms kan skapa nya karaktärsdrag.

det är så finurligt hur pms kan skapa nya karaktärsdrag.