och jag säger att nej, jag vet inte heller vad som kommer hända nu, men vi får se, vi får ta chansen och hoppas.

och jag säger att nej, jag vet inte heller vad som kommer hända nu, men vi får se, vi får ta chansen och hoppas.

buketten
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

jag tänker på det här med vad sommaren gör med en, vad jag helt plötsligt är alldeles övermäktigt sugen på, och vad jag plötsligt inte alls vill ha och göra med. det är en omställning. det är att inte längre vilja spendera hela sin förmiddag framför en skärm och hur otroligt enkelt det är att rycka på axlarna åt alla makalösa karriärer och projekt folk i storstäderna har ingång med. här i stugan börjar och slutar dagen med en havsutsikt och det räcker mer än väl för mig. särskilt efter helgens insikter så har jag förstått att det är inte bara här jag vill vara, utan också är det här jag mår bra av att vara. nu - och kanske föralltid.

jag avföljer en himla massa bloggar och instagram-konton helt hejdlöst. köpet mat-och inredningstidningar på cykelvägen hem och gör snarare att plocka en stor bukett vilduyxet till dagens projekt, kanske även att hänga upp tvätten på linan mellan träden och springa en liten runda i morgonsolen när den ändå är framme snarare än att påbörja samarbeten eller ta något slags kliv mot karriären. det känns skönt att leva såhär kravlöst, och förvånande nog blir saker gjorda ändå. jag är inte lat, även om det här är så kallade "lata dagar". jag gör saker hela dagarna, fastän jag egentligen inte gör så mycket alls. för, vad räknas som mycket? för några månader sedan var det mailsvar, att börja var dag med yoga, styra upp en massa samarbeten så att det känns som om jag tar mig någonstans i karriären, fotograferingar, att uppehålla vänskaper, att laga de där rätterna som stod på att-göra-listorna och att läsa alla de där bloggarna, och böckerna, och se dokumentärerna som alla på något vis skulle inspirera mig till att vilja prestera. att inte släppa de trådar jag hade till en potentiell karaktär (som om det är allt livet handlar om). 

ibland skriver jag upp vad jag har gjort under dagen i en liten bok på kvällen. det är fascinerande att se hur olikt det här är från mitt liv i mars, april och maj. att hänga tvätt, dammsuga, plantera om en citronmeliss och planera midsommar, att ha bakat morotskaka på jobbet och tacka för en inbjudan och skriva hur trist det är men jag kan inte komma. helgens innerliga bravader har påverkat mig och vänder ner och upp på mitt liv. vänder på allt så att det ligger åt rätt håll. this way up, ungefär. och för första gången pratar jag, något pedagogiskt med min rädsla och säger att nej, jag vet inte heller vad som kommer hända nu, men vi får se, vi får ta chansen och hoppas, önska och vilja att det ska bli underbart ändå. att livet ska vara minst lika fint trots att jag inte presterar hela tiden. och det är inte svårt att tro att det ska bli så. jag har nämligen förstått att hela mitt liv har varit ett slags prestationståg, som bara kör om jag levererar och kan gå och lägga mig med en avklarad att-göra-lista. nu är jag rädd att jag ska förlora vänner, intressen, att den här bloggen inte ska vara lika rolig längre och att om jag någonsin har tagit något slags steg mot en karriär eller ett framtida jobb genom min blogg och min instagram ska den här perioden, denna fantastiskt vilsamma sommaren ha varit tio steg tillbaka - i stället för tio steg framåt.

att tåget ska stå stilla, och inte köra på ändå fastän jag inte presterar på, och på och på. med en sommar kan man skriva böcker, börja på utmanande jobb, träffa nya vänner, festa långa nätter och flytta till coola städer, resa, ha en praktik eller lansera ett musikprojekt. det värker innanför pannloben när jag tänker på allt en sommar skulle kunna vara, tio steg fram, produktiv och cool. men min sommar är och förblir att hänga tvätt på en sliten lina, att sitta med trötta ögon på trappen och bara se ut över havet som ligger händelselöst vacker bekom björkarna i ett par timmar. att somna tidigt för det går inga fler kriminalare på åttan ikväll och att inte tvätta håret efter dagens andra dopp så att det blir alldeles vågigt av saltvattnet. 

och det får vara så. this way up. jag hoppas jag är påväg upp. någonstans upp. kanske inte till någon slags karriär eller coolhet. mitt liv kommer inte ses som äventyrligt eller imponerande på ett "hur sjutton hinner hon med allt"-vis. men gärna till ett slags välmående. en innerlig styrka, gärna lite mera pondus och självsäkerhet och förståelse över mitt liv och vad jag mår bra av. annat får vara. det ända jag måste göra är att diska och inte glömma bort att ta in kuddarna från trädgårdsmöblerna innan jag cyklar till jobbet idag  -himlen är grå - ifall det börjar regna.  

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

min frukost idag, så som de flesta dagarna här är enkel. granola från kung markatta med smak av äpple, kokos och kanel, kiwi, mandlar, lite dadlar och soyghurt i botten. dricker té och äter några knäckemackor med avokado. ibland med någon vegan-ost. ibland byter jag avokadon mot gurka. 

vildvuxna blommor slåt ett knippe perfekt skurna rosor alla himla dagar i veckan tycker jag. innan vi säger hejdå denna strålande lördag vill jag, såklart skänka en låt för dagen, en klassiker. den får mig att må bra och starta morgonen med rätt puls: josé gonzález - heartbeats. 

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

kärlek,
Hannah

spegelblanka vatten och en stuga i blåvitt.

spegelblanka vatten och en stuga i blåvitt.

nektarin.

nektarin.