så finns det dagar då jag är lika trevande som åskan.

så finns det dagar då jag är lika trevande som åskan.

en låt för kvällen: seinabo sey - poetic.

vem ska trösta mig nu?

. . . . . . . . . . . . 

det är fuktigt och klibbigt. regnet är ännu endast smattrande. fjäderlätt och harmlöst. jag väntar på skyfallet. jag väntar på att åskan ska braka loss på riktigt någon gång så att jag får känna mig liten, rädd och ömklig. så att huvudverken släpper. så att jag får börja gråta.

vissa dagar vaknar jag upp och går och lägger mig med solsken i mitt bröst. det finns någon slags lycka djupt där inne, hopp om livet och att allt ska bli bra. dagar då jag känner mig fin, smart och förstådd. då jag känner att jag har bestigit berg och att tiden som kommer, juli, hösten, nästa år och framtiden kommer bli full av sådant som är fint. men så finns det också andra dagar. dagar då jag är lika trevande som åskan en tråkig juni-onsdag då inget riktigt känns bra men ändå då allt känns så himla mycket.

klockan är sju och jag sitter på altanen och ser ut över himlarna. tre stora blå-, vit-och gul-målade partier syns mellan trädkronorna. därborta syns även havet. det är oändligt och verkar inte ha någon horisont så långt mina grönblåa ögon kan se. jag har vakat över mig själv den här dagen i hopp om att känna någonting lite för mycket. jag vill brista ut. precis som åskan. det känns som något väntar inuti mitt bröst. lika grått som himlen var innan regnet kom, och lika elektriskt som de små blixtarna i fjärran.

det känns skönt att få skriva här. jag har sedan länge förstått att det är så otroligt viktigt för mig att få ut mina känslor i faktiska ord, bokstäver, känslor som sipprar ut genom tangenter eller målas med bläck. jag har alltid varit lite vågig inuti, ojämn. och även inåtvänd. det är så mycket lättare att skriva om det som känns än att säga. lika lätt som det var att ilsket skrivna lappar till mamma när jag var fem år och inte fick som jag ville är det nu att kasta ifrån mig cykeln på gräsmattan, springa upp till huset, låsa upp den tunga dörren och öppna datorn. ut, ut, ut med orden. fram med känslorna och låt de sippra ut.

jag skulle liksom inte kunna existera om jag inte fick ge utlopp för mina känslostormar i skrift. så jag gör det. helt jävla orädd är jag. för ingen ser, kanske inte heller läser. jag tittar inte på statistik eller listor på populära inlägg. men jag läser kommentarer, och det känns så vackert att det som egentligen inte är mer än ett sätt att överleva också kan hjälpa andra. att mina ord inte bara plåstrar om mig själv, utan också dig.

jag tar av mig mina våta kläder och sätter mig naken på sängkanten en stund. ser ner på allt det där som både går att hata - och att älska. det kliar lite på smalbenet och ovan mitt vänsterknä finns ett stort och lila blåmärke. jag vet inte vart det kommer ifrån, men det är vackert. som ett tecken på sommar, som när jag var sju och räknade till arton blåmärken på benen efter att ha ramlat ner från en klippavsats. 

vem ska trösta mig nu?

att bli vuxen är att lära sig existera med sig själv. så är det i alla fall för mig. på så vis kanske vissa inte blir vuxna. jag tänker att det är sådana människor som är lätta att leva med. människor som har lärt sig att andra människor behövs för att de ska kunna existera i sitt eget skin, med sina egna tankar, tankar som kanske bedövas i sällskap av andra. jag har alltid känt mig lite för annorlunda, lite för känslig och otrygg för att riktigt kunna ta hjälp av andra på det där viset. i mitt eget sällskap har jag trivts bra. där finns inga ögon som bedömer hur trevlig eller otrevlig jag är, hur attraktiv jag är eller hur fylld av fula veck och skavanker jag är. för trodde jag att det är genom en serie och en bit choklad som en tar hand om sig själv. en avkopplande stund där tankeflödet stoppas och en kan belöna sig själv med vila och kakao för allt en gjort som är bra i livet. men nu räcker inte sådana stunder till längre. nu handlar det om att trösta sig själv - eller snarare att inte vara den som sårar sig själv. jag slänger så lätt ut ord som ful och konstig. tonen är negativ och jag känner hur de gråa molnen närmar sig. att jag inte är tillräcklig på några fronter. att jag inte är bra på att laga mat även fast jag självsäkert slänger i hop middagar i köksvrån med en handduk slängd över axeln. att jag inte är vacker fastän jag tycker om mitt tjocka hår och mina solkyssta överarmar.

när jag klätt på mig går jag ut och kastar blicken bortom trädkronorna. vid horisonten blir himlen allt dimmigare och snart tjocknar även luften här. altanen fylls av en fukt som är nästintill outhärdlig och jag går tillbaka in igen. ser mig i spegeln och fäster en hårlock bakom öronen. ser in i mina grönblå ögon. känner så mycket men kan inte bena ut vad. tar ett glas kallt vatten ur en kyld karaff i kylskåpet och börjar sedan med maten.

om några timmar öppnar sig himlen och jag går ut i skyfallet. gräset är vått och stolsdynorna dyvåta. ett tryck lättar från mina axlar. 

. . . . . . . . . . . . 

kärlek,
Hannah

när jag blir stor.

när jag blir stor.

spegelblanka vatten och en stuga i blåvitt.

spegelblanka vatten och en stuga i blåvitt.