ett tre timmar långt hulkande i en kudde som doftade sommar, saltvatten och nivea.

ett tre timmar långt hulkande i en kudde som doftade sommar, saltvatten och nivea.

en låt för kvällen: amanda bergman - blue eyes.

hur jag mår. 

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

jag leker detektiv. gräver i mitt förflutna, i mitt nu, i mina varför, när och hur. har det bara med pms att göra? med menscykeln? kan jag skylla allt på den? nej. kanske är det allas ögon på mina finnar och stora kinder? kanske är det dömande blickar. skulle du swipea höger eller vänster på henne? lägg av. kanske är det att jag känner mig aldrig så ensam som när jag är med så många andra, kanske är det att jag är på en plats jag inte vill vara, kanske är det brist på kontroll, kanske är det brist på energi, kanske spelar det inte ens någon roll? kanske.

det började med minnena från resan. plötsligt dök de upp i mitt huvud och skapade ett hugg där längst nere i maggropen. det jag mindes var inte bergen, solnedgången över de vackra sjöarna och hur vi grillade marshmallows och sjöng ben howard under stjärnhimlen. nej. det jag mindes var ensamheten i en ranglig våningssäng på ett illaluktande hostel och gråtattacker på det det trendiga brunch-caféet i wellington, på tomheten som infann säng när jag landade på bali och åkte taxi förbi de risfält och tempel jag drömt om en gång men som jag nu nonshalant blickade förbi och hundar som jagade mig hem genom mörka gränder om natten. jag mindes rädslor och ensamhetskänslor och hugget i magen var en ångest. jag ville slåss, ta sönder något, för att få bort den.

jag skulle på äventyr. en vän i en annan stad och fyra timmars tågfärd. jag ville ju inte åka, men begrep mig inte på varför. tänkte då som så många gånger förut: det är sånt här man gör, folk gör, som jag bör. att träffa vänner i främmande städer, gå på konserter och fira högtider. valborgseld och take-away nudlar. en lokal och ett dansgolv där jag var längre än alla andra och mina vänner försvann under armarna på trånande killar. jag mot en vägg, försökte smälta in och vara osynlig. ville hem och hatade mig själv för det. för att jag inte klarade av susandet i öronen och blickarna som föll, eller inte alls föll på mig. 

for till london och jag kapitulerade på hotelrumssängen. grät av den fysiska rädsla som fick fingrarna att skaka och kroppen att rysa. en systers hand i min och musik på högsta volym och så tog jag mig fram genom londons gator och fick, trots allt en väldigt trevlig visit. picknick vid themsen, att prova blommiga klänningar på brick lane och dricka ingefärsläsk på uteserveringar om och om igen. 

vänner älskar jag så innerligt mycket. det finns en så extremt välbehövlig bekräftelse i att se deras ögon se in i mina när vi klunkar kaffe och för samtal om sånt som får oss båda att le. att leva. jag älskar att dela intressen på uteserveringar och känna värmen från solen som kysser mina kinder när de skjutsar mig på pakethållaren igenom städer, gränder, åkrar, över broar förbi vikar. jag vill vara älskad av dessa fantastiska varelser, jag vill inte att de ska tycka jag är fånig, irriterande och dum. och just därför är jag rädd för de där tre viktiga bokstäverna. N. E. J. att tacka nej, att bli sedd som dum, som nonchalerande, som irriterande. vänner är mig livsviktigt och det gör mig så tårögd vid tanken på att inte bli förstådd när jag måste tacka nej för att något händer i kroppen när jag tänker på att vi ska flyga till ett annat land om två månader. biter på naglar och oroar mig i veckor. det går inte att leva så. jag tackar nej och gör mig beredd på att bli lämnad. men det blir jag inte. jag blir ändå omtyckt och förstådd och det är att det förvånar mig som är problemet. jag trodde du skulle lämna mig, men du vill vara min vän ändå, konstiga du.

jag kände mig så dum och ful under solen i pildammsparken. en sådan sak som skulle bli så fin, pop-up-yoga och bärig frukost på filten. jag måste öva och försöka, tänker jag. det är så en blir kvitt problemet, rädslan, skräcken. och så kör jag till malmö fastän trafiken stressar och jag biter mig i kinderna. kroppen har inga krafter kvar. jag försöker med både krigare och cow-pose men det slutar alltid i barnet och det onda tankemönstret. där under solen känner jag mig så ful och fel för jag orkar heltenkelt inte tänka något annat om mig själv. jag gråter i bilen på vägen hem. hela vägen genom ett vältrafikerat malmö och ut på motorvägen hem, hem, hem. 

sedan i måndags ungefär har jag varit så väldans nervös inför håkan-helgen. jag har tänkt på allt folk som skulle vara på tågen, på centralstationen, i parkerna och strömmande genom ullevi. jag har tänkt på vad som skulle hända om jag fick panikångest bland människorna och om alla skulle stanna upp och titta på mig eller om jag bara skulle ligga ensam själv på någon bänk och skaka. jag har tänkt på om mina vänner kommer förstå eller om jag ens kommer kunna orka, vara en rolig vän och skratta som en bör, föra samtal som en bör, dansa som en bör, älska solskenet, värmen och parkerna som en bör. jag prokrastrinerade att boka tågbiljetter ända tills fredagskvällen. cyklade hem från jobbet och tänkte att nu ska jag vara modig och berätta läget för min vän. ringde, hon förstod och lyssnade. fint. kände mig så stolt över att ha sagt som det var, det som annars är så svårt. jag har så mycket lättare för skrivna ord än att tala. kan skriva romaner om mina känslor men framför dig rycker jag bara på axlarna.

lördagen och varje sekund var en minut och var minut var en timma. mitt hjärta slog som en klocka och räknade hårt och ekande ner timmarna tills avfärden. klockan två, det var då tåget skulle gå. men redan om morgonen skakade händerna. frukosten var förfärligt oätlig och jag ville bara börja om på den, på morgonen, på livet och på allt. kunde inte tänka klart och mådde så illa att jag ville kräkas. och så kom den. panikångesten. en attack av andnöd och gråt. ett tre timmar långt hulkande i en kudde som doftade sommar, saltvatten och nivea. stolt gjorde jag mig igen när jag ringde mamma. den där trygga rösten som gör att allt släpper. först fick jag inte fram ett ord, men tre timmar senare hade vi lagt på för sjunde gången. sju samtal, sju gånger la jag på. det kliade i kroppen, skrek, jag var i en suddig zon av ångestladdad stress. jag skickade ett sms till min vän och sa, jag kommer imorgon istället och ett par timmar yttligare hade mamma kört från skåne till hallandskusten för att krama om mig där jag stod i köksvrån rödgråtem, ynklig och skör.

länge vilade jag min näsa i hennes nackslut. köksfönstret stod öppet och därute var himlen grå av åskan. 

fortsättning följer i nästa inlägg. 

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

liknande inlägg:
- om torgskräck och folkskygghet i pms:en

kärlek,
Hannah

 

allt det bästa har ju inte hänt än.

om saltchoklad, meningsfulla snäckor och charlies klarblå ögon.