allt det bästa har ju inte hänt än.

hur jag mår II

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

under den där lördagen fick jag panikångest tårarna rann tre timmar i sträck. men när mamma kom gick vi en promenad längs med vattenbrynet, drack kaffe på altanen, simmade i saltvatten och gjorde en färgglad sallad med vattenmelon och soltorkade tomater som vi förtärde med ett vänligt glas bubblande vin. som vi förtärde utan en tanke på morgondagen. för minsta lilla påminnelse och jag fick ett oväntat hugg i bröstet. någonstans alldeles intill hjärtat. 

somnar tryggt vid hennes sida. känner mig liten igen, fem år och alldeles rödgråten. två ipren för huvudvärken. varför dunkar det så hårt mot pannloben var gång man gråtigt, för? om söndagsmorgonen kom hjärtklappningen igen. som en klocka. räknade hårt och ekande ner timmar och minuter mot avfärd. väl på halmstads centrastation skakade fingrarna och om och om tänkte jag, hur sjutton blev det såhär. 

läsare har hört av sig och sagt att de också upplevt liknande känslor efter sin långresa. en trogskräck, en slags klaustrofobi mot människor och stora folkmassor. mot det främmande och okontrollerbara. tåget var fullt men jag fick mig en sittplats i den tysta vagnen ändå. lyssnade på fredagspodden med hörde ingenting. sa jag förresten att jag ville vända när jag hoppat ut ur bilen och vinkade adjö till mamma? som när jag skulle på läger, fem år och alldeles rödgråten. väl framme i göteborg välkomnades jag av varma kramar och mina vänners välvilja var lika stark som solen. men, ibland räcker det liksom inte till när jag - inte ens själv - vet hur sånt här ska hjälpas och plåstras om. det blev parkhäng och pripps blå under en stor ek i trädgårdsföreningen. det blev att hyperventilera obemärkt och att vilja springa hela vägen hem till halmstad när sjuttio tusen människor skulle tränga sig in genom små portar till ullevi. någon slags instängdhetskänsla. någon slags klaustrofobi. 

fem låtar in. hjärtat lugnade sig och slog allt fler jämna slag sig. min syster undrar om jag ska hem ikväll eller stanna över hos mina kompisar tills morgondagen. håkan sjunger fortstätt och jag tar det alldeles för bokstavligt. jag stannar, men väl ute i midnatten kände jag att jag var på en plats där jag inte passar in. och den tanken fick  mig att känna mig ännu sämre, ännu värre, ännu mera fel. och då förstår jag, det är inte att fortsätta försöka om och om igen som är grejen. att ge sig ut och iväg fastän kroppen skriker nej, nej, nej. bara för att alla andra verkar kunna. alla andra verkar kunna trängas på barer, i parker, på storgator i storstäder och på ullevi i sjömanskläder. så varför inte jag? jag har försökt så många gånger att bli till den som kan. men med gårdagens panikångest i tanken bestämmer jag mig för att kampen är över. lämnar mitt gäng och springer till centralen. snabba andetag. jag blunder mig hem på ett tåg genom natten och väl framme i halmstad lägger jag obekymrat dyra pengar på en taxi. somnar i min egen säng. lämnar inte den på tolv timmar.

håkan sjunger fortstätt och jag tar det alldeles för bokstavligt. jag ska inte fortsätta bli som alla andra. jag ska fortsätta bli mig själv. den jag redan vet mig vara inuti. jag vet att jag trivs så, att jag är lycklig så. i lugnet och friden. jag har verkligen underskattat min förmåga att läsa och förstå mina innersta viljor. vart tog magkänslan vägen? egots och rädslans röst har tagit över och nu börjar ett liv tillbaka till intuitionen. till ett part two, där jag slutar leva ett liv bestående av nittio procent borden och tio procent för-andras-skull. jag har inte mått bättre utav att utmana mig själv till allt det som hänt. jag behövde insikten, men slitet har gjort mig så känslig och skör att jag vissa dar känner mig som ett redan kantstött fat utav glas. redo att krossas i små genomskinliga bitar.

nu börjar ett liv där jag rensar, ordnar upp och släpper taget om drömmar, idéer och kanske till och med människor som inte hör i hop med den innersta viljan. mer ja, ja, ja än nej, nej, nej och mer respekt för en panikångest som endast fanns till för att, som en sista flämtande röst säga sluta försöka.

och varje gång låten spelas - du är snart där - så håller jag med håkan. också jag tror att det finns bättre dar framöver.
för allt det bästa har ju faktiskt inte hänt än.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

läs del ett här. 

kärlek,
Hannah

nektarin.

nektarin.

ett tre timmar långt hulkande i en kudde som doftade sommar, saltvatten och nivea.

ett tre timmar långt hulkande i en kudde som doftade sommar, saltvatten och nivea.