mina känslor samlas i en ask och några gånger då och då exploderar jag.

mina känslor samlas i en ask och några gånger då och då exploderar jag.

hur hon känner en mulen vardagsmorgon
. . . .

vaknar upp alldeles för tidigt. molnen är tunga på himlen, som sot, en vitmålad tegelvägg med små ljusa sprickor i fasaden. ge mig en segelbåt, tänker jag och sätter på på altanen för att spana på havet. små vågor. en lätt bris. att känna sig så förunderligt levande och samtidigt så instängd, fastnat i ett vaakum, det följer mig överallt. vill segla iväg. 

jag har haft svårare att gråta den senaste tiden. kanske är det en överlevnadsinstinkt, att inte släppa ut några känslor, att inte ödsla tid på det. att istället samla allt i en liten låda någonstans vid hjärtat och inte släppa ut förrän det är så fullt på känslor därinne att jag exploderar.

tre gånger i sommar jag jag haft döden och livet krigandes i bröstet. det är så det känns när jag får en panikångest-attack. kroppen fylls av ett surr, det kliar överallt och gör ibland ont på ställen som höften eller ryggen. åmar mig, för jag tror att det är en fysisk smärta först. tills jag kapitulerar. nej, exploderar. tusen bitar som glas på asfalt och där ligger jag med uppskrapat knä i tårar och tvivel. 

morgonbrisen fångar tag i några lockar i mitt hår. det kittlar vid örsnibben. våldsamt kliar jag tillbaka. 

jag försöker låtsas att det går fastän det inte riktigt gör det. det är så lätt att säga okej och bra och fint men ännu svårare att säga inte alls och låt mig gråta och krama mig för jag ville inte leva i natt.

det kanske är sömnen, säger du. det kanske är att du inte ätit tillräckligt, säger du. det kanske är solens värme, vattenbristen, trånga skor eller att du tänker så mycket, säger du. men jag vet att det inte är så. träningspass och extra sovtimmar är beyond me. det krävs något drastiskt och just därför lockar segelbåtarna mig. 

en annan dag fångar jag livet i en ask då jag badar i saltvattenshav med någon som skänker mig långa blickar. jag dansar i köket och gör hummus med dubbla mängder tahini. unnar mig själv barndomsnostalgi i form av päronglass med chokladsås och sträcker på ryggen där jag går i sanden, längs havet, måsskri och solskensglitter. äntligen lite okej med mitt underlägsna utseende. mjuka kroppen, den vuxna kroppen. den som inte längre är sjutton och nätt utan stark och tjugotvå somrar erfaren. blåmärken och ärr som får människor att rysa, förtjust fnissande. dina ögon är gröna.

så är det en sådan dag jag skulle älskat. en sådan tid jag skulle älskat. händelser som jag längtat efter. men jag bryr mig inte. vågar nog inte. rycker på axlar åt både kärlek och möjligheter, tanken på framtiden och den tiden som varit och allt annat som skulle kunna ses som gnistrande fint vågar jag inte reagera på. mina känslor samlas i en ask och några gånger då och då exploderar jag. glassplitter som river sår på fler än mig. förlåt, säger jag, det är okej säger du, det är okej, säger mamma. 

men ändå: vill ut och segla, bort mot en rosagul horisont. beyond and beyond. men jag vågar inte ta klivet. 
så jävla rädd för livet. 

. . . .
 

kärlek,
Hannah

rabarber + mjukt gräs + annons.

rabarber + mjukt gräs + annons.

det kändes fint att få dyka in i ett tidigt 1900-tal där en bukett aprilvioler var det finaste sättet att visa sin kärlek på.