ibland känns allting bara så mycket och intensivt och så tungt att du inte vet om du någonsin kommer orka med något längre.

dina känslor en måndag.

. . . . . . . . . . . . . . . 

dagen har gått och du är fortfarande öm i huden och alldeles blek i ögonen. rödgråten. från ingenstans kapitulerade kroppen, själen, hela du föll i hop i en liten hög i köksvrån och den dagen som skulle bli ditt lediga lugn blev istället timmar fyllda av hopplöshet, sorg och tårar.

det är mycket som känns just nu. orlando var som ett hugg i hjärtat. de idiotiska våldtäkterna som skett är också ett hugg i hjärtat. likaså brexit, flyktingkrisen och allt det andra hemska som fyller alla de nyhetsflöden du försöker undvika. men också är det ditt liv, din förvirring och dina höga krav som skaver. ångesten är nästan obotlig och just idag var en sådan dag då allt bara kom över dig på samma gång. du skulle bara ta ett glas vatten. men så kom floderna längs kinderna, paniken och andetagen som inte riktigt ville fungera. 

och där sitter du i den stundande kvällen. lyssnar på james blake och ser himlen gå från rosa till mörkblå. du har infravärme, tända ljus och filt. det bullrar från köket. dina föräldrar tassar omkring. din syster har inte kommit hem än och du litar inte på den värld hon måste cykla igenom för att komma till tryggheten. och du litar inte heller på dig själv, du kan inte vara snäll jämt eller glad jämt eller stöttande jämt. du får simma upp ovan ytan för att kippa efter andan minst en gång om dagen och i den kamp som är livet kan du inte vara den syster du vill vara.

igen: du känner dig inte tillräcklig någonstans.

med timmarna blev dagen lite bättre. du tog dig ur paniktillståndet och åkte till närmsta secondhand, fyndade en vas, ett par tallrikar och en skiva du älskade som tio-åring. du vet att lilla du skulle varit stolt över dig nu. inte över ångesten, den hade hon nog funnit förbaskat onödig. men att ha blivit den du är, du förstår ju att det är bra. du vet det, någonstans vet du alltid det. good enoughbetter than good, till och med. 

ibland känns allting bara så mycket och intensivt och så tungt att du inte vet om du någonsin kommer orka med något längre. din mamma säger att det är sådan här du är. att du har dina skov, dina perioder. du lyssnar på psyket i P3 och kan relatera till allt. och det känns okej med dig att livet går i vågor. du får ut så mycket kreativt av att ha dimmiga dagar. tricket, säger mamman, är att hitta ett sätt att inte skapa stormar, att inte hamna för djupt under ytan. en slags balans du skäms för att du inte har. men du vill ha den. från och med nu är det allt du längtar efter och kämpar för. balansen, att vila ovan ytan igen. att inte vara påväg att drunkna en måndagsmorgon. 

mörkret har nu landat över havet. du ser horisonten och de tunga molnen och det ser så mäktigt ut. du är så jäkla liten på planeten. hur kommer det sig då att allt du känner är lika övermäktiga som molnen på himlen?

du vet inte. men stormar går ju över. så mycket vet du; att en klarblå himmel väntar.

. . . . . . . . . . . . . 

kärlek,
Hannah

sommar är lika med en blommande jasmine och trötta ögon.

morgnar i mindfulnes och moln.

morgnar i mindfulnes och moln.