en livsuppdatering.

en livsuppdatering.

kolsyrat vatten

. . . en livsuppdatering . . .

havsbrisar. alla dessa vindslag mot min knottriga augustihud: solkysst så som den maximalt kan bli här i sverige. juni var varmt i början, hj och jag på en sanddyna. jag hade gjort en smoothie på hallon och blåbär och vi dök in i våra egna världar av kreativitet och skapande där vi låg under den gassande sol som sedan skulle göra mina knäveck sköra, röda. jag ler åt det minnet precis som åt alla andra minnen den här sommaren har förgyllt mig med.

det skulle blivit något annat egentligen. men torgskräcken hämmade mig och jag tog aldrig det där flyget till berlin. sprang hem i ett midnattskallt göteborg från håkan och ullevi som både varit härligt och outhärdligt. zoomade in i min egna bubbla. tänkte att nu är det ensamhet som ska plåstra om mig och så kom allra käraste syster och bosatte sig i sängen bredvid. jag som skulle ta hand om mig själv nu. blev till lags och irriterad. avskyr den sidan av mig, den som samlar på sig känslor för att sedan brista ut i allt för hårda stavelser. men så gick det också, precis som allt går det ann, en vänjer sig. syster slash bästa vän. vi jobbade många pass tillsammans på fina fiket, gick på after work och såg kristian anttila sjunga att livet är det som pågår medan du väntar på nära håll. fick en arm runtom mig som värmde. cyklade hem inte helt säker på hur jag mådde just den kvällen, men att saker och ting i alla fall var påväg mot något slags "rätt" håll.

kanske är du bipolär, då, säger pappa och tittar på mig med en blick jag inte kan tolka. solnedgång, mamma diskar av middagsrester från blåvitt porslin och syster har en katt i knäet där hon ligger i soffan och avverkar kriminalare som om det vore en sport. kvar sitter pappa och jag på altanen. en sommarkväll som var varmare än någon annan. vi har rynkade pannor när vi långsamt kartlägger mitt mående. ser hur det går i skov, i cykler. men varför diagnoser, varför ens veta?

det skulle ha blivit något annat egentligen. fler utflykter och fler dagar i skåne. det skulle bli hon och jag i göteborg och kanske skulle jag spendera flera veckor i hennes lägenhet: det såg ut som en sommaridyll, med hallonbuskar och ett gult trähus med vita knutar. men inte heller det blev som tänkt. men vi är vänner nu, och hon betyder mer än hon gjorde då. pågrund av vad hon lärt mig, insikter. jag samlar dem närmast mitt bröst och bär med mig som om ingenting är viktigare än det jag just precis förstått.

vi lever lite som i en sommarbubbla, viskar han med den där mörka, skrovliga rösten jag älskar. och jag tänker på vad som ska hända när bubblan tar slut. när saker spricker är det oftast med ett pang. men jag skulle hellre se att luften sipprar ut långsamt, som ur en ballong. alternativt att den inte tar slut. bara blir något annat. den oändliga sommaren: jag skulle kunna skriva en hel roman om den.

runt om mig pågår någon slags uppladdning inför hösten. människor flyttar ifrån och till. jag besöker sajter som blocket och hemnet nästan varje dag i jakt på lägenheten. en egen plats. i malmö. budar på en som snabbt går över miljonen och då hoppar jag av. förhoppningar och regnbågar sjunger håkan och jag tappar allt mitt fokus när jag ser ett stort blåmärke på vänster smalben: vad hart hänt här?

vad hände egentligen?

aldrig har en sommar flugit igenom mig så fort som denna. tvåtusensexton, jag har inte varit på någon längre resa, inte ens till köpenhamn eller stockholm som jag planerade. jag har mest cirkulerat i halmstad, åkte till ett vattenfall en dag, göteborg och så malmö då jag kikade på den perfekta hyres-ettan som inte heller den blev min. inuti mig har det varit som ett jävla tivoli. upp och ner, berg och dal, skräckblandad förtjusning och illamående. till en början mest tårar men numera ler nästan jämt. häromkvällen skrattade jag så mycket åt hans bettskena att jag höll på att trilla av sängen. 

jag inser allt oftare att jag aldrig kommer bli kvitt min ätstörning. den kommer alltid finnas där. jag kanske inte kommer gå till fler extremer, tappa eller gå upp så väldans mycket i vikt, stoppa fingrarna i halsen eller hetsäta tofulines vaniljglass med gårkvällens äppelpaj klockan tre på natten, men det kommer alltid behövs någon slags rutin, något som håller i greppet, som är kontrollen, som gör att jag inte tappar bort mig själv i självanklagan och "har tröjan krympt i tvätten eller är det jag som blivit stor?". jag kan likna sjukdomen (ja, det är ju en sjukdom - mot min vilja, fastklistrad i mitt inre, nästan som en tumör, om det är en pk liknelse) med ett dussin vargar som är arga, hungriga och vilda. de bor i mig och springer lösa med sina viljor, river, skäller, äter, blöder. jag måste tygla dem. jag måste få dem under kontroll.

jag måste skaffa mig ett gymkort. 

i åtta dagar har jag vaknat upp med torr mun och halsont. det är väl det som händer när en spenderat allt för få nätter med att sova och allt för många med sällskapsspel, öl och spontana konserter under en kall-grå himmel. så idag trär jag en grå fleece över huvudet och låter håret, lockarna, röra sig med vinden. bakar en raw hallontårta och tänker på att det där är i alla fall något jag gjort mycket av i sommar: bakat, lagat mat, raw brownies och veganska röror som passar sig utmärkt till wraps. att jobba på café. 
mina fötter är kalla, mina fingrar darrar lätt. jag tänker inte på framtiden för då bildas en liten klump i magen som av någon konstig anledning bara går bort om jag dricker kolsyrat vatten. så jag är idag och i morgon, kanske en vecka framåt. olle skickar en bild på sin fräkniga mage. det är ett björnhuvud under båda brösten, precis ovan naveln. en tatuerare lägger upp en bild på instagram: solnedgång, enkla tjocka linjer. jag ser mitt högra armväck som ett blekt tomrum och bestämmer mig för att boka en tid nästa gång jag kommer till stockholm. när det nu blir.

jag blir fortfarande skrämd av centralstationer och främmande folk. 

. . .

Kärlek,
Hannah

en vardag med inslag av sand och sömnbrist.

en vardag med inslag av sand och sömnbrist.

du förlitar dig på att deras famnar finns där, öppna för dig, och du slänger med dina lovord fastän allt är ljug. din lägenhet känns inte längre din, inte heller kroppen.

du förlitar dig på att deras famnar finns där, öppna för dig, och du slänger med dina lovord fastän allt är ljug. din lägenhet känns inte längre din, inte heller kroppen.