svarta sommaren.

svarta sommaren.

en låt för dagen: så unga - alice b.

nu känns det såhär.


havet vilar blått vid horisontlinjen. i några dagar har jag samlat minnen som aldrig kommer försvinna från mitt inre. de är så vackra, så nya, så starka att det inte ens går att föreställa sig ett liv, en tid utan dem. därför tänker jag kring den här sommaren som den bästa. den bästa sommaren. även om jag sällan mått så dåligt på insidan, men kanske är det något jag inte kunnat hjälpa. vad vet jag. det var ju så oförutsägbart. men händelserna de är mina och de har jag skapat och vare sig det är kyssar i kvällssol, sena drinkar till vaggande soul eller saltvattensvått hår som torkar med ett glas vin i vänsterhanden så är allt något av det bästa jag upplevt. och det är konstigt. så konstigt egentligen att allt kan vara så djävulskt vackert utanpå men så smutsigt fult och elakt inuti.

mitt inre blir lätt svart. och kanske är det charmen med livet ändå: att veta hur mörkret känns samtidigt som solen bränner min hud gyllenbrun och dina knogar snuddar vid mina där vi går tätt, tätt ihop. 

det är tisdag och min första lediga dag sedan länge. alltid annars med en vän vid min sida eller något ärende som måste göras. idag kan jag göra vad jag vill och det känns inte riktigt bra då det där svarta blir så märkbart när jag och allting runtomkring mig är så tyst. havet och horisonten, molnen och vinden, en gräsklippare hos grannen och barnskratt från stranden, det är allt jag hör när jag pausar musiken. det och mina innersta röster som alla envisas med att ständigt ropa ut ifrågasättningar och klagan kring min uppenbarelse.

och jag blir så jävla trött.

fulhet, lathet, idioti och rädslor. jag blir så ledsen när du säger det där om dig själv. jag blir så ledsen när du inte kan se det andra ser i dig. när du inte kan leva genom dagen med ett leende. när du istället för lyckan spenderar tiden i din inre labyrint, stressat letandes efter ett sätt att hitta ut och bli fri från trånga gångar och hemsökande skuggor som flimrar förbi.

hannah, jag blir så ledsen när du säger det där om dig själv. 

men minnen sparas och samlas och fyller mitt bröst med värme. någonstans får det lov att vara lite okej också, att inte alltid ses som solskenet i andras ögon. att känna tårar bränna och låta den varma handen i ryggen få vila där. att inte alltid sjunga för livets vackraste ting utan att hellre snegla mot en kvällssol och tralla en visa om att allt inte är värt någonting. men en måste leva ändå, för en är nyfiken på allt det där som kan hända. om en vågar lite mer. om en skapar minnen och sparar i bröstet. fyller det med värme.

så, trots det svarta. trots det som hemsöker. jag vet att om jag exploderar är det av värme från mitt bröst: ett överfyllt lager av sommarromantik. och inte utav sorg och tårar. de finns alltid med mig men jag tillåter dem att finnas och falla och på så vis besparas inget hat. jag bara gråter och skriker ut det. sedan är det över. och alla minnen jag skapar för att överleva en vardag i motvind bär jag alltid med mig. 

den bästa sommaren. kanske kommer alla mina somrar vara svarta inuti. förutom i bröstet. där värmen finns. och kanske är det charmen med livet ändå: att veta hur mörkret känns samtidigt som solen bränner min hud gyllenbrun och dina knogar snuddar vid mina där vi går tätt, tätt ihop. 

. . . . . . . . . . . . . . . . .

kärlek,
hannah.

smakar som barndom, som sommarlov och utlfykter med morfar

smakar som barndom, som sommarlov och utlfykter med morfar

rabarber + mjukt gräs + annons.

rabarber + mjukt gräs + annons.