man kan inte packa ner en relation i en resväska.

ett långsamt farväl
. . . 

det känns i luften nu, i vinden som stryker mot nacken, i kvällsdimman och morgonfukten, i björklöven som fallit på marken och i havet som plötsligt blivit alldeles för kallt. hösten uppenbarade sig bara för några dagar sedan, allting som varit sommar har tagit slut. luften från bubblan har sipprat ut. och nu sitter jag på altanen under filtar och ser ut över det som jag inte kan betrakta som något annat än kvarvarande fragment utav en sommar. min blick är skarp, klar, hjärtat dunkar äntligen i normaltakt och i det som är tystnaden av en tidig tisdagsmorgon säger jag vemodigt adjö till det som varit ännu en sommar i det jag kallar sommarparadiset: halmstad, stugan och kafé rotundan. 

i söndags städade vi på fiket ut varenda vrå utav det som varit vår värld, vardag och trygghetszon de senaste månaderna. dammade av kak-kylen och skickade tillbaka glass till SIA, lottade ut vem som skulle få ta med sig den sista hallonpajen och jag fick med mig en halvglad kruka rosmarin i ryggsäcken på cykeln hem. hem? vart är hem? jag har aldrig känt ovissheten så starkt som de senaste dagarna. det är påfrestande att leva i en resväska. jag väntar otåligt på att en lägenhet med den prefekt lagom breda fönsterkarmarna, en knarrande fiskbensparkett och ett ljust trettiotalskök ska uppenbara sig på hemnet. tänkte låta halmstad vara min trygghetszon tills dess, låta skogen och havet och rofylldheten i den lilla strand-orten rå om mig tills malmö blir min stad. men nu, när allt som var sommar tagit slut: det finns ingenting kvar här. 

vi städade i nästan tio timmar. tog en paus under det som kändes som en sista varm himmel och åt veganpizza i gröngräset. norrekatts park kändes inte längre som förälskelse och sommarvin. istället: överallt sprang barn i stövlar och ryggsäckar med sina mobiltelefoner upptryckta under näsan. efter skolan, efter dagis. de klättrade på bänkar och sprattlade med sina ben som om de redan var rastlösa efter en hel dags glosor och ekvationer. 

(i natt vaknade jag av att en stor kotte ramlade ner på fönsterbläcket. jag vet inte om det är typsikt för hösten, men det kändes så.)

det var en sorglig dag, den där sista på rotundan. alla bytte vemodigt trötta blickar, lyckliga över den tiden som varit, som kommer, över att jobbet är avklarat och att vi inte behöver cykla hem med blåbärsfläckar och vetemjöl under fingernaglarna något mer. men också i sorg, över tiden som är förbi, över ovissheten som kommer, över att vi inte kommer cykla hem med blåbärsfläckar och vetemjöl under fingernaglarna något mer.

även annat fick sitt behövda slut den kvällen. jag visste redan då vad som behövdes. även om besvikelsen kändes som rivsår i bröstet. ett sms senare: vi möttes om måndagseftermiddagen, du tuggade på naglarna, valsade oroligt fram mot cykelparkeringen där jag stod och väntade. kanske var det här bara något för sommaren, sa jag. en sommarbubbla. du sa att du inte trodde på sådant, men vi enades i alla fall om att nu har vi båda något att skriva om. du förklarade känslorna, krånglet med den kommande distansen. du med dina trevande ord, jag med min passiva inställning. för, om du hade bett mig hade jag lika gärna kunnat fortsätta försöka. även om jag vet med säkerhet att jag så småningom skulle kommit fram till samma logik som du.

det hade aldrig känts riktigt rätt. 
man kan inte packa ner en relation i en resväska.

jag kunde inte somna igår. det fattades en famn bredvid min. så många gånger jag delat mitt krypin den här sommaren, sleepovers, spelkvällar, efter efterfester, efter jobb, viskandes om hemligheter, viskandes om komplimanger, läppar, skratt, händer, kärlekar, syskon och vänner. och nu låg jag där själv i augustifukten, ute ett smattrade regn, en torr gren från ekträdet piskade mot sovrumsfönstret, dammkorn, smulor i lakanen, dofter och minnen. och en känsla i kroppen som säger, vad gör du här? när allting är slut. vad gör du kvar här, nu? 

jag tänker att jag kanske borde gråta, men jag är inte så ledsen. det är bara tråkigt. tråkigt att vi inte längre kan, orkar eller vill värma varandras kroppar något mer. tråkigt att havet är för kallt, tråkigt att allt gått så fort, tråkigt att jag var så ledsen på avslutningsfesten, tråkigt att det går så långsamt i lägenhetsjakten, tråkigt med cancern, med äldredomen, med den jävla ihärdiga ätstörningen. men jag är inte ledsen. jag är tacksam. det är tråkigt, att det blivit såhär, men jag är tacksam. 

vad jag packar ner i min resväska: sena nätter, nya vänner, hångel, skrapsår, en doft av våfflor, av kardemumma, av den första sommardagen, saltvatten, av den sista helgen, baksmällan, pizza pomodoro, attack-tårar, några extra kilon på magen, birkenstocks, darjeeling limited på dvd, kristian anttila under en stjärnhimlen, den där natten då månen var så stor och så nära, minnen utav dig, utav dom, utav vemod, tvek, tårar och någon att tycka så vidunderligt mycket om, för tillfället. 

först vinylspelaren, sedan skivorna, böckerna jag inte han läsa, tre fyllda skrivblock, kuddarna, plantorna, en basilika-stickling, två oanvända packet havremjölk och alla mina kläder, skor och tunna silverringar. sedan lämnar jag också halmstad. och dig. 

man kan inte packa ner en relation i en resväska. 

. . . 

Kärlek,
Hannah

nu när jag faller för guldträd och ovanligt goda koppar te.

en vardag med inslag av sand och sömnbrist.

en vardag med inslag av sand och sömnbrist.