du förlitar dig på att deras famnar finns där, öppna för dig, och du slänger med dina lovord fastän allt är ljug. din lägenhet känns inte längre din, inte heller kroppen.

du förlitar dig på att deras famnar finns där, öppna för dig, och du slänger med dina lovord fastän allt är ljug. din lägenhet känns inte längre din, inte heller kroppen.

hallon.

- en fredagsnovell -

i kvällssolen möter du henne under stjärnorna. det ser inte ut som en vanlig himmel. i kväll är alla diamanter en storlek större och det mörkblåa himlavalvet i en annorlunda, något lila nyans av natt. hennes fingrar knyter sig fast vid dina där ni står och ser ut över sjön. hon säger ingenting. hennes blick far ut över takåsar och småbåtar. din röst kraxar i vinden, likt måsarna. hon fimpar sin cigarett mot broräcket och du har knappt börjat på din. en svag berusning, en somrig förtjusning. du stryker din tumme mot hennes fräkniga näsa och låter den snudda vid den något torra, hallonkyssta läpparna samtidigt som du fortsätter prata om din mormor. det sjuka bröstet. den gråa lockarna som jämt är så yviga även fast du vet att hon spenderar minst ett par timmar framför badrumsspegeln om morgonen. 

du är huvudet längre än henne. du är den som tar platsen, initiativen. hallonkyssen ropar och i det som snart blivit en ny dag, en väntande morgon fastnar ni i varandra. med broräcket i ryggen och utsikten över sommarstaden i ögonvrån. den kvällen går du hem med en ångest som river dig till tårar. det gör att du kryper ihop i fosterställning ovanpå trasmattan i hallen och att du inte reser dig upp för än tolv timmar senare då du fått lov att somna om för att sedan vakna igen.

du pratar sällan om din mormor, bara för när du är med henne vandrar oden ut ur ditt snäva bröst. sipprar ut mellan andetagen du kippar efter. men hon räcker inte till, fyller inte varje vrå av det tomrum som sjukdomen skapat. du vandrar mellan kärlekar och kärlekar, förhoppningar och midnattsvisioner. du vill så gärna fylla det ekande hålet nästintill hjärtat. du vill så gärna glömma bort allt det onda - som är, som kan komma. du har en förälskelse i stockholm, vaxholm, uppsala och örebro. du far mellan städerna, ibland kommer dem till dig. det är kvinnor, det är män, de är tjugo, de är trettiosju. du förlitar dig på att deras famnar finns där för dig, öppna för dig, och du slänger med dina lovord fastän allt är ljug. din lägenhet känns inte längre din, inte heller kroppen.

och jag ser dig när du gråter. dina tunna händer, dina varma, hasselnötsbruna ögon som skapar floder i ditt smink. små spår, tecken på att allt som du någon gång hållit fast vid har fallerat. inga räcken på din bro. ditt liv kallar du en jävla balansgång, och jag förstår dig, jag ser dig. ditt hjärta klappar så innerligt hårt för hoppet. och jag upprepar samma ord om och om igen: ge inte upp. 

så går dagarna och dina ord försvinner från min mobilskärm. ibland är jag rädd för att du har gått och tagit livet av dig, men en röst i mitt bröst säger att du fortfarande finns kvar. jag skriver ibland, säger att du får lov att tappa greppet och kontrollen för det är lite så det går till i den här åldern. jag skriver att jag tappat det också, att jag tappar fotfästet om saker och ting nästan varje dag. att jag är rädd för mig själv ibland också. att jag också väljer tomrummet framför det vettiga. försöker fylla det med något som ger mening. att jag också oroar mig över döden och saknaden. att det är okej. att det är livet.

jag skriver att jag hetsäter och kräks. att min ätstörning är mitt tomrum. att vi kanske inte delar samma saknad, ens samma hopp. men att jag också gråter mycket. att även här gör det ont att andas ibland. berättar om när jag trillade ner från trappan till biosalongen och skrapade upp båda mina knän, ångesten hade kommit så plötsligt, som ett hugg i magen. jag föll, precis som du faller.

en augustikväll när himlen färgats grå ringer jag dig. du svarar inte, men din telefonsvarare säger allt. den säger hopplöshet, den säger tveksamhet, den säger att något skaver, djupt innerst inne, som gör din röst hes: fortfarande kraxande men inte lika intensiv. och jag går till bron där ni kysstes för första gången, följer med pekfingret i spåren efter nyckeln; du ristade in hennes initialer. jag går till baren som du sa var hennes favorit, ser henne med hallonen, läpparna, mot någon annan. går hem. svär. gråter. stirrar in i kylskåpet och sedan ner på badrumsvågen. ringer mamma för tröst.

i åtta dagar skriver jag ingenting. istället letar jag efter dig. går till saluhallen och klämmer på fina förpackningar, enkla grafiska uttryck, teerna du gillar, marmeladen du alltid köper till din mormor. jag dricker kaffe på folkes skafferi och köper ett par slitna beatels-vinyler på sixities. du är inte där. du är ingenstans. oron får mig att söka efter ännu mer kontroll i mitt eget liv; sparkar sönder en kylskåpsdörr. ringer sjukhuset där din mormor ska vila men hon är inte heller där, tydligen. ni båda verkar ha gått upp i rök och när jag förstår att tystnaden inte kommer locka fram dig går jag tillbaka till bron. och under ett plötsligt anfallande sommarregn ser jag er igen. 

det ser inte ut som en vanlig himmel. de gråa molnen samlas i klumpar, ser arga ut, blixtar i fjärran. hennes fingrar knyter sig fast vid dina där ni står och ser ut över sjön som nu är fylld av små prickar. regnsmatter. hon säger ingenting. hennes blick far ut över takåsar och småbåtar. din röst kraxar likt måsarna och jag kan inte låta bli att le över den. över hur hon fimpar sin cigarett mot broräcket och fingrar lätt på de bokstäver du en gång ristat in. en svag berusning, en somrig förtjusning. du stryker din tumme mot hennes fräkniga näsa och berömmer hennes leende, de hallonkyssta läpparna. du pratar om din mormor. det sjuka bröstet. den gråa lockarna. hur hon dog en natt för två veckor sedan, somnade in. hur du inte kunde hantera saknaden. jag tycker mig se en tårar på din kind. med broräcket i ryggen och utsikten över sommarstaden i ögonvrån fastnar ni med läppar, fingrar, ben, själar och sorger i varandra. när ni hånglat i tio minuter utan slut går jag. lättad och leende.

samma kväll lyser du upp min värld igen; ditt namn på mobilskärm. du skriver om din mormor, om förvirringen, om att det känns lättare nu när hon inte lider. om saknaden som tynger dig varje kväll. om att du inte längre åker till vaxholm, uppsala, örebro. om hur hon kom tillbaka. att ni inte ville vara utan varandra. om tomrummet, att det kanske aldrig kommer fyllas. och att det kanske ska vara så. 

och du skriver att du hoppas att jag har det bra, jag med. trots tomrummet. 

. . . .

det här är en novell ur ett projekt - skrivet av mig.
jag vill förtydliga att allt inte är direkt taget ur mig själv eller mitt liv, allt är inte självupplevt och alla känslor är inte säkert mina. 

kärlek,
Hannah

en livsuppdatering.

en livsuppdatering.

men den kroppen passar sig inte där. inte i era instagramflöden och inte heller på fritidsgårdens bakgård.