men den kroppen passar sig inte där. inte i era instagramflöden och inte heller på fritidsgårdens bakgård.

det verkligt störda.

. . .  om ätstörningar och ideal . . .

låter kaffedoften fylla hela mitt inre. drar in värmen, försjunker i den en stund innan jag dricker förmiddagens första slurp. om sommaren blir det mer kaffe än vanligen. så lättillgängligt, enkelt och gott. det är söndag och fiket myllrar av viskningar och utrop, allt om gårdagens bravader. de har varit ute på middagar, på dansgolv, på barer och barrikader. själv somnade jag sent men lade mig tidigt. det var en sådan lördag. efter jobbet fanns det bara en nybäddad säng i min längtans tankar. 

vi pratar lätt och svävande och något som egentligen är tungt och grundat. något man kan bygga murar av. ätstörningarna har hemsökt oss hela livet och det spelar liksom ingen roll om vi finner insikter längs vägen som sedan hjälper oss upp ur diket, vi faller jämt tillbaka där ändå. ätstörningen kan te sig på olika vis; det kan vara en vilja att gå ner i vikt, att äta, att kontrollera, att se ut på ett visst sätt eller känna sig på ett visst sätt. att vilja bli älskad. att vilja älska sig själv. och här sitter vi som två krigare en mulen söndagsmorgon och försöker förstå oss själva. varför hamnade vi där och varför känns det som en obrytbar förbannelse? som en saga, en mörk natt viftade någon med sitt trollspö och nu är vi dömda till att för all tid känna oss mer eller mindre otillräckliga. vad har vi gjort för att förtjäna det här? vi pratar om tankar vi tänkt och saker vi känt. och självskadebeteenden och vad sorgligt det är att det bara är ärr på armarna som syns. what about our souls, sjunger någon i högtalaren och det är väl just så, våra själar då, vem oroar sig över de rivsår som finns på insidan? 

när jag kommer tillbaka från toabesöket smakar kaffet plötsligt inte lika vackert längre. koffeinet och mjölkdrycken. att det inte är lika rent och nyttigt som vatten känns i hela mig. en känsla av äckel, obehag. det är motbjudande att se sig själv i spegeln efter en sådan insikt: jag har inte gjort nyttiga val. när någon bredvid mig i toakön sa att "jag måste börja äta bättre nu, sommaren med alla dess grillningar och chips, ursh och fy!" visste jag direkt att det skulle vara en mening som skulle få etsa sig fast på min näthinna. sådana meningar är alltid en inbjudan till skam och skuld. en inbjudan till att känna oro och låta ångesten få göra sig hemmastadd i maggropen. ursh och fy

det är sådana händelser: att de påverkar mig så hårt, som gör att jag fortfarande känner mig sjuk. jag var nog bara åtta, kanske tio första gången jag förstod att min kropp inte var enligt idealen. att magen putade ut och inte var lika platt som min bästis där vi gick i våra likadana linnen från kappahl. att det var fel. jag mins det blåa batikmönstret. det var så fängslande vackert och jag kände mig jämt så fin. tills den dagen jag förstod, tills fritidsfröken klappade mig på magen och konstaterade min mjukhet, mitt utanförskap. rund, sa hon. jag kan än i dag inte se om konstaterandet var något negativt. hur skulle det inte kunna vara? vem som helst kan se vad provdockorna sänder för budskap. vilka är det som lägger ut bikini-bilder på instagram egentligen? inte är det vi som har mjuka magar, inte. vi får leva utanför, med skammen och skulden över nybakta kanelbullar och en utebliven morgonpromenad. 

det är livsfarligt att gömma sin mjukhet, särskilt för oss ätstörda. men inte bara. det faktum att vi tillåter perfektion vara det ända som får synas i mediala sammanhang är lika med att vi öppnar dörren, kanske till och med håller upp den, för skammen och skulden. och det är ungefär detsamma som att jag låter bli korta klänningar och magkorta toppar, plagg med korta halsar och tajta armar, shorts där låren syns. jag tänker att de plaggen är inte för mig och min kropp. jag bor i något annat istället, i svart och pösigt. och även om jag trivs i det, så är det också så väldigt, väldigt synd. att jag håller upp dörren, välkomnar otillräckligheten. 

ibland tänker jag att det inte är min förbannelse som är det verkligt störda. utan att det är hur jag gömmer mig. hur jag inte tycker om bilden hon tog på mig innan morgondoppet. jag trivs ju så i min bikini, jag älskar prickarna och femtiotalsmodellen. men den kroppen passar sig inte där. inte i era instagramflöden och inte heller på fritidsgårdens bakgård. jag och min bästis skulle sola våra magar, som de vuxna gör. tio år iklädd sommarblå batik. hon drog upp sitt linne och därefter gjorde jag likadant. en mörk skugga över mitt huvud och sedan en klapp på magen. rund, sa hon. 

. . . 

hur mår du?
berätta.

kärlek,
Hannah

du förlitar dig på att deras famnar finns där, öppna för dig, och du slänger med dina lovord fastän allt är ljug. din lägenhet känns inte längre din, inte heller kroppen.

du förlitar dig på att deras famnar finns där, öppna för dig, och du slänger med dina lovord fastän allt är ljug. din lägenhet känns inte längre din, inte heller kroppen.

i augusti.