i mitt sovrum hörs inte myllret.

en låt för dagen: slow moves - josé gonzáles.

anteckningar från första veckan i september
. . .


en sliten kökssoffa, flagnat rött nagellack och en stor reva på strumpbyxan, vänster ben, mitt i låret. klockan är kanske tre, jag är inte säker för jag har sovit en stund. blev så trött av att läsa, i hop med stadens alla nya intryck blir jag en sådan som sover middag. mestadels en kvart, ibland bara tio minuter. men det känns ändå busigt, ungefär lika busigt som att jag spenderar hela dagarna med att skriva, läsa och reflektera över texter och konstverk. 

här på simrishamnsgatan finns ett ständigt myller. jag bor ganska högt upp i byggnaden och ställer mig ofta i köksfönstret för att se ner på de små människorna som handlar frukt på torget eller dricker kaffe på simpan. från mitt sovrumsfönster hörs inte myllret, bruset eller trafiken. men däremot kan ett matos smyga sig in ibland. då får jag stänga sovrumsfönstret ett tag, gå ut till köket istället och lägga mig på kökssoffan för att läsa. ungefär vid den tiden på dan somnar jag.

jag delar en trea med  och vårt hem är fyllt med gamla loppisfynd från forna hyresgäster. jag tycker egentligen att allt är ganska fint, bara synd att så mycket är så söndrigt. när vi äter frukost sitter antingen jag eller johanna i den brun-orangea fåtöljen och jag skrattar alltid när ena stolsbenet viker sig och hon, eller jag faller till marken. 

. . .


igår åt jag middag på dubbel dubbel. det är så många fina vänner som flyttat hit nu. till malmö. till myllret. det är för kallt för bara ben, har jag konstaterat. min garderob ekar tom och jag drar mig verkligen från att köpa kläder nu när jag ska köpa lägenhet. vill spara varenda krona till fina vaser, lampor och möbler. idag googlade jag kökssoffa och målningar av tove jansson. den första november lutar det åt att jag flyttar in. 

solen har gått i moln och jag äter en stor och fjunig persika från grönsakshandlaren gatan mittemot. med en tunn kniv delade jag den i klyftor. brydde mig inte om att ta en tallrik ens utan bar istället skärbrädan mot soffan där jag nu ligger och läste albert camus främlingen som en uppgift i skrivarkursen. om en liten stund ska jag träffa c. hon ska tydligen på dejt ikväll. björnen har inte svarat mig sedan igår men det gör mig ingenting för han bor i för många mil ifrån och hur vore det egentligen om varje långsamt svar blev till något svidande då vi aldrig kommer se varandra dagen efter ändå. 

arabisk musik från gatan, bestick mot tallrikar från någon restaurang på hörnan. jag har benhinneinflamation och det hjälper tydligen inte att tänja, sa jojo igår. och jag litar på henne, för hon är utbildad yogalärare och då måste hon ju kunna en hel del om att tänja kroppen, tänker jag.

själv är jag stel som en pinne. det var månader sedan jag gjorde yoga sist. det var faktiskt här, i malmö. en utav de första varma sommardagarna samlade jag två kompisar och körde från mina föräldrars by där jag då bodde till pildammsparken för att gå på utomhus-yogan. tine visade sig vara en riktigt duktig yogi och kunde töja sig åt alla håll och kanter. elin såg jag inte då hon satt bredvid en mycket lång och storväxt man men hon såg rosig och glad ut efteråt då vi åt acai-bowls till frukost och pratade om vädret. själv kände jag mig dålig och ful, så mycket att jag grät nästan hela bilresan hem. ungefär trettio minuter av tårar. i morgon ska jag till en socionom, det är på tiden att jag gör någonting åt mina ätstörningar. 

. . .


istället för nollningslekar i fontäner och hejaramsor på trottoarer, i stället för nya slitna salar, kantstötta byggnader, fyrtiofem klasskamrater och timslånga föreläsningar möter jag intryck i mitt eget hem: genom böcker och dikter, mina och andras. det var som värst i våras, men då och då kan jag fortfarande känna en smärre fobi mot alla par ögon som möter mina ute i dagsljuset.

och såhär när september verkligen är här nu, jag tänker, hur coolt det ändå är, det här med vart jag var för ett år sedan. singapore, nya zeeland och bali. hela hösten var jag borta. det var både en flykt och en resa, en semester och ett vilt krig genom djunglar och skogar över berg och oceaner för att finna något att hålla fast mig i. spiritualiteten kan folk få skratta åt hur mycket dom vill, men jag tror på sånt som känns magiskt. och om kärlek är helt ologiskt (hur jag nästan blev kär i dig trots din ålder trots din så unga vy om världen) så kan jag väl få tro på annat också, även om: it's not making any fucking sense.

it's madness baby, det här livet.

. . .
 

kärlek,
Hannah

 

 

slutet vs. saknaden

köksfönstret vätter ut mot stadsbruset.

köksfönstret vätter ut mot stadsbruset.