till stundom ville jag fly till andra världar, kanske länder, kanske himlar, men mest av allt ville jag bara krama om mamma och pappa och så ville jag skriva.

till stundom ville jag fly till andra världar, kanske länder, kanske himlar, men mest av allt ville jag bara krama om mamma och pappa och så ville jag skriva.

782fc01b8fcbd4f17f1f246bdfa52497.jpg

bildkälla. 

efter natten,
 

när jag vaknar är det en koltrast som kraxar utanför mitt något dammiga sovrumsfönster. en randig katt som jag vill minnas heter oliver smyger på de hungriga fåglarna, det hänger talgbollar i träden, det är kanske fem sex fåglar som försöker skrämma bort oliver, de vill äta i lugn och ro.

jag spenderade natten på akuten. mitt knä hade svullnat till dubbla storleken, jag fick feberfrossa och blev alldeles yr och rädd. när jag vaknar läser jag igenom våra meddelande på mobilen. tänker att det var också en fin natt, hur du stannade vaken med mig tills dina ögonlock blev omöjligt tunga. hur vi diskuterade skrivandet, konstnärsskap, och det faktum jag inte kan tänka mig ett liv utan att få mina känslor utstötta i ord. de två vänner som jag skrev till om natten, då jag låg på bristen med antibiotika genom en sladd i armen och rödgråtna ögon som sved när jag vände blicken mot neonlamporna i taket, är också vakna nu. de skickar röda hjärtan som värmer mig och jag känner mig plötsligt så väldigt omhändertagen, där jag ligger under mina dubbla täcken, ovan tre kuddar, linnetyg och bomull och ett lakan som kanske borde tvättas nu.

jag minns då jag satt i väntrummet och väntade in timmarna på en obekväm stol med ett sorl utav oro svävande runtom mig. mitt knä höll jag högt och mina tårar valsade ner för kinderna så otroligt lugnt att det nästan kändes lite vackert. och det var skönt, att få gråta. och jag grät ur alla mina rädslor, minnen, känslor från tvåtusensexton och alla de, tyvärr, sorger som kom med det året. jag förlorade inget men jag miste en vän, en släkting hamnade i himlen och sommarkärleken svalnade som sig bör när september valsar in med sina gulnade trädkronor och krispiga morgonvindar. och hösten, det var så mörkt och jag kunde inte hjälpa det. jag kunde inte hjälpa att tvivla på livet, på det faktum att jag existerar med så lite vilja, så lite lycka, till stundom ville jag fly till andra världar, kanske länder, kanske himlar, men mest av allt ville jag bara krama om mamma och pappa och så ville jag skriva. och jag skrev ju. och det hjälpte. och här vaknar jag trots en sen natt på lasarettet, jag kom hem klockan tre kanske var det halv fyra jag minns inte jag kände ju mig så liten, med en viljestyrka och ett glatt humör. jag är fullt medveten om varför jag mår bättre nu, rutinerna, medicinerna, allting inräknas och allt känns bra när jag vaknar i min nya lägenhet med ett ömt knä och ett tjockt förband omkring armvecket och måste klä mig, pudra mina kinder, och gå till närmsta apotek för att hämta ut en starkare dos mediciner, antibiotika, tre om dagen, blir det inte bättre nu river dom upp bulan. blir det inte bättre måste jag åka in till akuten igen.

jag tror på tvåtusensjutton. jag tror att det blir bättre det här året, för jag tror också på misstag, på ledsnare dagar, jag tror på att allt måste finnas för att utgöra ett liv men jag önskar bara att det inte behöver bli så där väldigt mörkt igen. jag vill aldrig kunna sluta se ljuset, sluta hoppas, sluta vilja, aldrig igen ska jag vidga mitt liv åt det destruktiva för det är inte det som är livet för det som är livet är att vakna efter en sen och svindlande natt och höra koltraster kraxa och inte bry sig så värst mycket om det för allt jag tänker på är ett tomt dokument och mina ord som pianofingrar ovanpå datorns tangenter. jag tror på vänskaper, jag tror på kärlekar, jag tror på linnetyger och återfuktande hudkrämer, ljus som doftar bergamot eller vanilj för jag tror på lyxen i det lilla, att det är dom små sakerna som gör skillnad, de enkla skratten, de väl valda godisbitarna, att se fram emot en lördag med sina vänner, att också kunna vara ensam ibland, läsa böcker, titta på filmer, inspireras och inspirera och helt enkelt leva så gott det går för ibland är det svårt men jag får aldrig sluta försöka ändå. 

jag dricker ett glas vatten och tänker på frukost, innan var jag inte så sugen men nu känner jag hungern komma smygande. mina tår är lite frusna där de sticker ut på andra sidan täcket, mitt nagellack har flagnat och jag tänker att det vore väl fint med en lite ljusare rosa nyans och jag bäddar sängen och går in i köket och ställer mig framför spisen och tänker att det här blir nog en fin dag ändå, trots ett knä som ömmar och inte ännu torkade tårar efter en natt som var så speciell och så svindlande och kanske fin men ändå; jag kände ju mig så liten.

kärlek. 


translation: last night the infection in my knee got way worse so i had to go to the emergency room. i came home about four in the morning and waking up today i feel so much better. this is a short story i wrote this morning about the thoughts i had around the visit. mostly about the fact that i started to think about 2016, while waiting for the doctor, which brought up bought tears, fears and insights. today i'm definetly going to take it easy but i'll not stay in bed because i feel that LIFE has so much to offer me right now. it's a feeling i get every morning now a days. since my depression have been some what cured due to therapy and medicin i've really enjoyed waking up to a new day - full of opportunities. in this short story i'm also mentioning my love for writing, and that it is my ability to write away my bad emotions that have saved me for tumbling down darker paths.

lots of love! your hannah.

ibland är det ju så att det bara inte går att skriva.

ibland är det ju så att det bara inte går att skriva.

any questions?

any questions?