jag vill inte berätta hur det egentligen är.

jag vill inte berätta hur det egentligen är.

en låt för stunden: thunder - RY X

vinterkväll

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

det är fredag och eftermiddag. jag målar läpparna, drar bort dammludd från min svarta kappa och går ut. det är vinter, så kyligt. marken är frostbiten och löven har silverkant. drar cykeln över stengången, ut på gatan där vinden river mig på kinderna. himlen är mörkare nu. vi möts i gamla väster, jag låser fast cykeln och vi går tätt ihop till kafferosteriet som är belamrat av lika nedfrusna och fredagströtta varelser som oss. där stannar vi, pratar, om hur det ibland går bättre, och hur det ibland inte går alls.

lite senare, jag är ute igen. det har blivit kväll och jag går mot baren med oroliga steg, med en vilja som önskar att jag vore annan stans. mina dr. martens är för stora och mina armar bär gåshud. jag kommer inte längre än till fönstret, där jag fastnar, står och stirrar in. innanför rutan pågår livet, mina vänner sipprar ur vinglas och gestikulerar. armarna mot skyarna. och här går jag och inte får, kanske inte heller vill. 

det kanske låter konstigt, men att inte längre få dricka alkohol på grund av sin psykiska ohälsa, det skapar en bubbla. ett extra lager hud, stålhud, mellan mig och andra. mellan mig och verkligheten. som om jag inte längre deltar i livet, som om jag bara tittar på, utanför en tjock fönsterruta. där inne pågår livet. här ute biter vintern. mina knän slår i varandra där jag står, jag darrar, velar. det blir att jag inte går in. det blir att jag vänder och går hem igen. vill inte att det ska fråga, vill inte behöva berätta, hur det egentligen är.

och på sängen med blicken upp mot taget, jag försöker röra vid drömmarna som om de vore små moln utanför min kropp. men allt jag får tag i är de dammkorn som svävar under taklampan. det är så olika vad som går nu, när jag inte mår som jag vill. en vän och ett kafé, hon jag känner så väl, hon som släpper mig nära, som jag inte är rädd för att släppa in. berätta sanningen för. över en stor rykande kopp innanför en immig glasruta, vi är skyddade från världen, vintern, kanske livet. hon kliver in i den lilla bubbla jag bor i. det finns rum för två här.

och när jag väl går dit, till baren, det är nästan natt den här gången. mina vänner har lila läppar och fniss i blicken, river tröjarmarna på kapsyler och spiller ginger ale på ljusa blusar. och jag dricker mitt glas vatten och pratar om rosenkvarts och ametister, en liten stund. innan jag tystnar. det är för påtagligt att jag inte är där, inte på riktigt. så många får inte plats i min bubbla. så lätt är det inte att kliva ur.jag  dricker upp mitt vatten och går ut i den där natten igen, hem till min lägenhet, sängen, lakanen, självsamheten. 

och där bor jag nu. lite utanför livet, det där som var. och inser, att mitt tvåtusensjutton blir inga rödvinsläppar och ivriga gestikuleringar. det blir rykande koppar och tidiga kvällar i lägenheten, sängen, mellan de tjocka lakanen. det blir självsamheten.

och det är okej, så länge det värmer mig. 

inredningsdetaljer.

inredningsdetaljer.

grönt.

grönt.