vinterlängtan.

vinterlängtan.

En låt för dagen: Electric feel - Henry Green

1AF00284-215C-41C2-9E9E-1F4B809B8518.jpg

Krönika den sjätte november
 

Vad jag längtar efter är vintern. Jag vill ha frusna fingrar och varma jackfickor att gömma dem i, en ännu friskare luft, frost som bildar mönster i hörnen på fönsterna. Hur snön lyser upp gatorna. Jag vill ha rödvin och att luta sig mot soffryggen med filtar över bena. Att dela golvets få kvadratmetrar med någon som skapar ett rus innanför revbenen; berusning och förtjusning, någon att skratta lite för högt med. Vinylspelaren ska spela en ny skiva jag kanske hittar på en julmarknad eller i en källare någonstans. Det ska vara lugna melodier och varje låt ska jag minnas som låten från den där tiden. Och skogen, vintern i skogarna, snötäckta trädtoppar längs med vägarna, hur det doftar om granarna, hur kylan känns mot kinderna. Jag ska träffa morfar i huset vid sjön och jag ska fråga om brödbak och lussekatterna. Jäsningstemperaturer och att inte knåda för hårt. Och om vardagarna; för varje steg närmare december knyter jag halsduken ännu snävare, går allt snabbare mellan från jobbet och hem. Hem till sängen, jag kryper ner under dubbla täcken, saknar att ha dig här bredvid.

Innan dess; hösten. Promenad genom kyrkogårdens alléer, ryser av prasslet under mina skor. Spelar Nico på repeat och tänker på att jag är lite tystare nu än förut. Samlar på solskensvitaminer, försöker uppehålla humöret. Inte sjunka bara för att det är mörker så tidigt nu. Guld i trädkronorna, det är fint att hösten alltid ser densamma ut här. Ännu blommande vita rosor längs husväggarna, tumvantar som ligger bortglömda på trottoarerna, alla som sitter på uteserveringar bär mössor och halsdukar. Minns hur vi gick och köpte pizza en onsdagseftermiddag då vi båda var lediga, det var kallt och krispigt på promenaden. Hungriga och rosiga. Jag längtar tillbaka, sätter mig i fönsterkarmen och röker fastän jag sagt att jag slutat. Behöver bara få andas lite lättare. Skriver en dikt i bläck på handleden. Trött efter jobbet, febrig på livet.

Tänk att ha en högsta dröm och tänk att vara så nära uppfyllelsen att det går att se den framför sig sådär som om den vore verklig. Jag ligger i sängen igen, med dubbla täcken och pirriga minnen, jag minns alla jobb jag har haft och vad jag älskat med dem. Doften av nybryggt kaffe om morgonen och stammisarnas småprat, lyckorusmelodier ur högtalarna, friden i kroppen och peppen från människomöten. Det finns en lokal som kan bli min och blundar jag så kan jag inreda den, jag vet precis hur jag vill ha det. Drömmen, jag kan röra vid den.

Somnar så väldigt gott efter promenaden. Det är något med tröttheten som kommer efter att ha gått omkring med frusna händer. Vaknar upp och drar täcket över huvudet, gömmer mig för oro, för verkligheten som är så mycket mer omöjlig än om jag blundar. Sluter mina ögon och innan sömnen åter stänger av tankarna hör jag Nicos igenkännande ord. Möjligen verkar jag rädd för det liv jag skriver om, men allt för länge har jag blivit riven, blivit sliten.

Kanske är det snart min tur. 


Translation: A chronicle about longing for winter, autumn love, walking on a daydream, and my favorite song, These Days by Nico. L

bowlin'

bowlin'