om att stå tyst med krossade förhoppningar. 

om att stå tyst med krossade förhoppningar. 

det är september

det är september. det är ännu sommarvarmt och göteborgshavet glittrar när vi promenerar förbi hamnen. vi går i armkrok, mina vänner och jag. det är en pirrig dag, en lycklig dag. vi dricker kaffe på kalei kaffe och provar långa 70-tals klänningar inne på beyond retro och köper kanske fler plagg än vad vi har råd med. min mobiltelefon ligger i jackans innerficka, närmast mig, och varje liten vibration känns ända in i hjärtat. det dunkar så att det ekar i mitt huvud, jag hoppas hela tiden på att det är du. 

när kvällen kommer; vännerna och jag äter tacos och lyssnar igenom alla bandets album. om och om. jag dansar till gypsy med hårborsten som en mikrofon framför spegeln och sätter mig sedan lydigt på badkarskanten i badrummet så att kajsa kan markera mina ögonbryn, göra de lite buskigare, ögonlocken i glittrigt guld och läpparna i vinrött. jag känner mig så fin när vi går ut i natten. på en förfest delar jag och klara på varsin halva cider halva öl som sedan blir till flera. de andra på festen delar med sig utav obskyra drinkar och det räcker med ett smakprov för att få benen att blir vingliga.

och sedan, äntligen;
ett ord från dig.

jag tänker hela kvällen på hur jag har tröttnat på att vänta på honom. så många dagboksanteckningar jag tillägnat honom, så många printscreens från våra konversationer som fått vila i en särskild mapp i mobilen, kryptiska blogginlägg där jag sa att det handlade om någon annan, men egentligen handlade allt om mig, och om honom.

vi var aldrig ihop, men ändå så fanns det något att göra slut på.

när jag äntligen får se honom genom folkhavet, han sticker ut, märks så tydligt, magen vänder sig och som om mina ben inte redan var vingliga; jag känner mig aningen svimfärdig. det är inte bara så att det är DU, att det är han, att det är alla de attributen som gör mig knäsvag. du står i skenet av en strålkastare, med blicken mot scenen. jag står i skuggan; du ser inte mig. det är inte bara det, det är också att det här är dagen då vi:et ska bli ett vi det vi jag har drömt om. i mina tankar sedan veckor tillbaka har jag odlat en förhoppning om något mer än bara meddelanden och sporadiska dejter. jag vill något annat nu. något större. så jag går fram till dig, kramar om, ser dina kinder blossa, väntar med spänning. på vad vet jag inte säkert, kanske bara på ett ord, en gest. men ingenting händer. du vänder blicken mot scenen, försjunken i konserten. jag lägger armen om dig men får ingenting tillbaka.

står tyst med krossade förhoppningar. 

jag åker från gbg utan att fått det jag sökt, eller önskat. jag lyssnar på sorgelåtar hela tågresan hem och sedan, med värmen från en kvällssol i nacken, går jag över möllevångstorget och trycker upp port nummer fem och styr stegen raka vägen till huvudkudden. jag gråter utan att veta varför, orkar inte ens försöka förstå. tänker bara, upprepar; varför känns just du såhär mycket i mig?

vännerna kallar dig jubelidiot, säger att du inte vet hur bra jag är. och med tiden tar deras ord över minnet av dina. du skriver men jag slutar bry mig om att svara. du lämnar så småningom mitt inre och jag glömmer bort att tänka på dig. tänker istället på skrivandet, på att köpa egen lägenhet, på att frilansa; på drömmarna som bara är mina och inte har någonting alls med dig och göra. försöker se mig om efter någon annan, tänker att jag kanske borde träffa någon som inte bor milslångt ifrån mitt längtanshjärta.

månader senare gör jag slut på oss. jag tror att det är sista gången min mobilskärm lyser upp mitt kvällsmörker - då november - med ditt namn. jag gör slut för att jag har ont i hjärtat, för att jag längtar för mycket, för att jag vill kunna hoppas på att hitta någon annan, för att jag aldrig mer vill stå tyst bredvid dig med krossade förhoppningar.

men logiken finns inte. som små magneter närmar vi oss varandra ändå. det är inte så att jag inte kan bli av med dig, det är snarare så att jag inte kan bli av med mina förbaskade känslor. logik finns inte. jag kan inte förstå. varför känns just du såhär mycket i mig?


translation: just a little short story I wrote about feeling so strongly for someone, that you can't help to reach for him, dream about him, want him so so badly even though he gives you nothing back. it's about how scary it can be, and hurtful, to stand quietly still with crushed dreams next to someone that you hoped where just that one. I broke it off with someone, but he never really leaves my mind. and it's not about him, rather it's about my feelings. without logic, mostly daydream, I still fall for him from time to time. my stupid stupid heart.

lots of love!

things to do when you're sad.

things to do when you're sad.

how to get a more positive outlook on life.

how to get a more positive outlook on life.