det stora inlägget om ätstörningar.

det stora inlägget om ätstörningar.

- hur det började -

kära vänner. det var så fint men också aningen sorgligt att höra att så många, inte bara ville ha utan också behövde höra om hur jag tillfrisknat från äts. jag blir så fruktansvärt ledsen på den här sjukdomen, arg som bara den av tanken på att den finns där ute och att så många lider utav den. jag är inte helt frisk ännu, och det tror jag att jag aldrig riktigt kommer bli. det är sällan nu, riktigt sällan, men då och då kommer gamla monster tillbaka, skuttar in i min hjärna och skapar en sådan otrolig oreda att jag får smärre panik, och kanske tar till gamla självdestruktiva åtgärder för att snabb må bättre igen. det är så dumt, jag har haft bullimiska tendenser och det på mer senare år, igen är det sällan, men det händer att jag faller så hårt att jag inte ser någon annan väg än att göra något jag egentligen vet är jättedumt, för att bli av med ångesten. 

och just så vet jag inte om min resa kommer att hjälpa dig. men jag hoppas att den åtminstone får dig att känna dig mindre ensam, kanske att du istället känner en gemenskap med mig och oss andra som hänger här på cup of positive och lider av hjärnspöken och djävular som säger åt oss att vårt värde ligger i vår kropp, hur vi äter, och hur vi tränar. 

jag har ogillat min kropp så länge jag kan minnas, mer eller mindre. jag minns att när jag gick på lågstadiet, låg och solade magen på en bänk med min bästis cajsa, så kom en fröken och la sin hand på min mage och sa något i stil med "oj så tjock och rund". där började det. just precis där. efteråt la jag märke till att min mage buktade ut i klänningarna, medan cajsas inte syntes alls. vi hade ofta samma kläder. men jag såg inte alls lika smal ut i dem.

jag började paddla kajak 2004 och två år senare tävlade jag på elitnivå. i den världen var det muskler som gällde. vi tränade hårt och åt pasta till middag för att bibehålla energin inför morgondagens pass. det var träningsläger och tävlingar varje helg om sommaren. jag njöt av att känna mig stark och bygga muskler, njöt av att tävla, av att vinna. sommaren 2010 kom jag med i det svenska ungdomslandslaget. jag minns att jag inte brydde mig ett dugg om hur min kropp såg ut då, vad som var viktigt var vad den kunde göra. att den kunde paddla mig i mål och ta medaljer och pokaler för mig själv och mitt landslag.

när jag gick i åttan började ett matprogram på tv som hette "skolmaten". jag och mina kompisar tittade på det programet och äcklades, eller kanske snarare låtsades äcklas av skolmaten så mycket att vi slutade äta. jag åt två knäckebröd och drack en kopp té till lunch. när jag sedan skulle träffa kompisar för att fika efter skolan sa jag att jag inte var hungrig, jag ljög och sa att jag hade ätit så mycket till lunch att jag inte kunde få i mig en bit mat till. under samma period startade jag även min första blogg. den hette hannahstone och låg på devote.se och jag inspirerades av dåtidens modebloggar och försökte själv att posera framför den gula husväggen i svarta högmidjade chinos och boots med klackar, stora t-shirtar med skärp i midjan var också fint och det tillsammans med ett par tunna strumpbyxor. men de här kläderna satt inte alls lika bra på min kropp som de såg ut att göra på storbloggarna. jag blev då ännu mer triggad till att fortsätta skippa luncher. men detta sabbade min träning, och när nyårsafton kom grät jag och lovade mig själv att sluta svälta nästa år, att det inte var värt det. jag slutade blogga, och jag hittade lite balans igen.

när jag gick i ettan på gymnasiet skadade jag min handled och var tvungen att sluta paddla. jag fortsatte dock att äta som en kanotist och de ledde till att jag la på mig ett par ofarliga kilon. jag blev rädd, illa till mods och ville snabbt bli av med dessa, och lite till. det ska också tilläggas att i skolan hade jag varit den starka och sportiga tjejen, och kunde på så vis ignorera rösterna som sa att "killar gillar inte tjejer med muskler" och dylikt. men, när jag slutade paddla var jag plötligt inte en idrottstjej längre och mina muskler kändes därför ovärderliga. 

jag började springa den våren, en mil, jag flera dagar i veckan. jag blev trött och ledsen och arg på kroppen som ändå inte blev smal nog. när hösten kom fick jag nog, jag hatade hur jag hade sett ut på sommarens alla strand-bilder. jag började på en diet, sedan en till, snart blev jag så rädd för mat att jag bara åt gröna blad till middag. jag gick ner tjugo kilo, på bara några månader. när december kom, min favoritmånad som jag sett så mycket fram emot, vågade jag inte äta någonting. och när två kompisar konfronterade mig, och jag gick in till badrummet för att se mig i spegeln, såg jag plötsligt helheten. den tunna, bleka, helheten.

och precis där började min resa till friskhet. där började den kamp som tagit åtta år och kanske är jag ännu inte färdig. de senaste åren har jag haft stenkoll och mycket kontroll på hur mycket jag tränar såväl som vad jag stoppar i mig. först i rädsla för att gå upp i vikt, men på senare tid i rädsla för att bli så där väldigt ätstörd igen. det finns de som säger att kontrollbehovet i sig är något ätstört - men det tycker inte jag är riktigt sant. kontrollbehovet har legat i min natur sedan barnsben. jag har alltid varit organiserad och ordningsam och hur mycket jag än älskar att läsa har min bästa bok alltid varit kalendern. 

vad som har hjälpt mig mycket är insikten av att jag är en människa med kontrollbehov, att jag mår bra av det, och just så har jag tillåtit mig att ha en viss kontroll på hur mycket jag tränar och vad jag äter, men med vuxna och insiktsfulla ögon och en vilja att ha balans snarare än vikt upp-eller nedgång. jag kontrollerar alltså, men inte längre på att destruktivt sätt.

jag vill vara min allra bästa vän, jag vill vara säker på mig själv och kunna lita på att jag gör det bästa för att må bra - och minnas att ett perfekt utseende, hur ful jag än känner mig ibland, inte är vägen till lycka. lycka är balans för mig, att inte känna mig varken stressad eller orolig över min kosthållning eller träningsvanor. jag har hittat mitt sätt att leva på, ett lagom sätt att kontrollera, en god träningsvana som passar just mig och är hela tiden noga med att inte jämföra mig för mycket med andra. alla har vi olika liv, olika förutsättningar som gör att vi inte kan alla träna på samma vis, lika mycket eller ens äta samma saker - då vi har olika kroppar med olika cravings och olika känslighet för olika ämnen. olika, olika, olika. vi är så himla olika vi människor, och det är viktigt att komma ihåg i tillfrisknandet - du kan inte jämföra din resa med någon annans!

däremot kan du inspireras. och samla tips, prova olika ting för att se vad din kropp mår bäst av. men i alla inspo, se till att det inte blir för destruktivt. jag pratar ofta om det faktum att en kan följa för många personer på instagram. det kan bli för mycket intryck. se till att de som du följer varje dag, vare sig det är bloggar som youtubers, som podcasts eller instagram-flöden är sådana som får dig att må bra, och inte triggar dig till destruktivitet och självförakt.

du ska leva ett långt liv, och varje dag ska du spendera med dig själv. det är så jäkla viktigt att komma i håg detta. du orkar inte leva med snåla dieter och självförakt hela livet. inte om du vill må bra och vara lycklig. älska dig själv, det är det många som säger. och jag vet hur sablans jävla svårt det kan vara! men att ha det som ett mål, det är däremot enkelt. något att sikta mot. jag har lovat mig själv att inte tatuera mig igen förrän jag lärt mig älska min kropp. och tänker att den tatueringen får bli en slags present, ett minnesmärke, en punkt i mitt liv. post hate pre love, ungefär. 

nu har detta blivit toklångt. så vi fortsätter med en del två nästa vecka. då ska jag ge steg-för-steg-tips och berätta om vilka som har hjälpt mig, personer och inspiratörer, till tillfrisknandet.

har du frågor? ställ gärna nedan! så svarar jag på den i del två.

kärlek!


translation: in this blogpost i'm talking about eating disorders and my journey from getting sick to getting better. unfortunately i do not have the time to translate it all, but i will say this: it was a long and winding road to get there, sick and lonely, thin and so darn sad. to get better, it took years of trying different methods to keep balance. and what i found after more than eight years of being ill, it is that i am a person in need of control in my life. and this is not only a need i have when it comes to how much i work out or how much i eat and what i eat. i love planning, organizing and that is just my full on nature. when i accepted this, living whit eating disorders became much easier, because i allowed myself a healthy amount of control and that with in itself gave me balance and that balance is what i hold most precious today. i'm still not free from my disorders, but i am as free as i've ever been, cause i have balance, i have a healthy view on things, and i allow myself to live fully, without having tight ropes strangling me whenever i do not eat or workout according to plans.

i will continue on a part two next week, so if you have any questions on the subject of eating disorders, please pop them in a comment below and ill answer them next week!

lots of love!

night time routines.

night time routines.

om kiwi skal och multi-optimal.

om kiwi skal och multi-optimal.