det här är ett inlägg om sista gången jag ställde mig på en våg.

det här är ett inlägg om sista gången jag ställde mig på en våg.

today's tune: nico - these days.

igår morse, klockan nio och trettio torsdagen den 23 mars var det den absolut sista gången jag ställde mig på en våg. eller ja, riktigt sant är det ju inte för det kommer säkert komma något läkarbesök där jag blir tvungen att ställa mig på den där vedervärdiga makapären i framtiden, men då kanske jag kan titta bort eller blunda. för det som känns nu, tanken på att aldrig mer behöva stå där och se siffror som rusar i takt med min puls som också den ökar och ökar i vemod och stress, det är en tanke som gör att axlarna sjunker och jag pustar ut.

jag känner mig så jävla lättad. 

i snart en månads tid har jag, en gång i veckan ungefär behövt väga mig. varför, ja det är ju av olika anledningar egentligen men vi kan kalla det för hälso-check. i början spelade jag cool, och låtsades inför både vågen och mig själv att jag var okej med vägningen. ville inte att något så dumt som två siffror på en makapär skulle spela så stor roll. men varje gång så påverkade de där siffrorna mig mer än vad jag trott, mer än vad jag önskat.

den senaste tiden, kanske de senaste månaderna till och med, har jag älskat instagram. det har blivit en plats där jag både kan ge och få en massa utav vardagspepp, inspiration och lyckorus. jag har lärt känna nya vänner, haft roliga live-streams och känt mig så glad och tacksam över att denna lilal app kan skänka mig så mycket mening och vardagslycka. men, det finns ju som alltid en baksida och det jag har funnit varit instagrams är de där himla #transformation-bilderna som kommer upp i mitt "upptäck"-flöde och som jag tyvärr inte kan låta bli att titta på.

JAG VET JU att dessa tjejer poserar, jag ser hur de drar bak höfterna, suger in magen, och lyfter bröstkorgen. jag vet precis hur man gör det där, det händer någon gång ibland när jag står naken framför spegeln att jag gör detsamma. det finns en hel del träningskonton som peppar mig, då de tjejerna (jag följer bara tjejer atm) visar i videos hur de ser ut när de poserar OCH när de inte poserar. så jag vet ju, att bilderna i sig inte är sanna.

men när jag ser de där siffrorna. det finns en siffra som berättar om vikten före, och en om vikten efter hennes #transformation. det spelar ingen roll om de har gått ner eller upp i vikt av träningen, inget av det peppar mig. inte när siffran alltid är lägre en min. de där tjejerna väger mindre en mig, och de har fått mig att grubbla mig till tårar ibland. för dumt nog känner jag mig inte fin nog, när min vikt aldrig talas om som något positivt. om det skrivs om min vikt är det oftast före-bilder. alltså bilderna som är före, innan deras #transformation. och jag har stått i omklädningsrum och känt mig fin, och jag har stått på gymmet med vikt i handen och käntmig fin, och jag har känt mig fin i spegeln, naken, och jag har känt mig fin i min stora stickade tröja och mina stora vida pyjamasbyxor. men trots det så känner jag mig inte tillräcklig, inte när hela instagram skriker att jag väger för mycket. och det har inte hjälpt att väga mig, vecka efter vecka, och se samma vikt lysa i neon på den där förbaskade plåt-tråk-idiotiska vågen. 

i ett samtal med mamma efter vägningen tillät jag alla mina grubblerier angående min vikt sägas högt, och då berättade mamma, kära mamma, om att när hon var lika gammal som jag, hur hon hade känt sig sådär extra fräsch och fin ett tag och ställde sig på vågen med tanken att "nu har jag nog gått ner i vikt, så lätt och fräsch jag känner mig!" men hon hade inte gått ner i vikt, hon hade gått UPP i vikt. "tre kilo! jag tänkt bara va faan, och så kastade jag ut den där jävla vågen!"

sedan dess har mamma aldrig vägt sig. hon förstod då att vågen inte säger mer än två siffror och dessa siffror gör ingen annan än möjligtvis den där läkaren med en journal i famnen någon nytta. den enda gången mamma väger sig nu är när hon ska köpa skidor "det är viktigt att man inte väger för lite då, för då kan binningarna släppa". 

idag har jag skrivit en liten del i min historia. för idag fick jag också nog av den där vågen. när jag fick veta att det var min sista vägning blev jag så lättad, det var en otroligt skön känsla. men jag kunde ändå inte skaka av mig de där två siffrorna förrän jag pratade med mamma. 

och kanske finns det någon därute, någon som läser det här och som inte har en mamma med en sista-vågen-historia. ja, då har ni en blogg-kompis istället! hon heter hannah och hon slutade väga sig en torsdag i mars, sedan gick hon en lång promenad i solen, skrattade åt gulliga hundar i parken, köpte sin godaste choklad och gick hem leende. 

för nu skiter jag i de där jävla siffrorna. jag har aldrig tyckt om matte ändå. 


translation: 

this is a story about the day I stopped caring about my weight.

yesterday morning something really amazing happened to me. it was both an ending and a beginning. yesterday morning was the last time - in my whole life - that I'll ever stand on a scale. sure, there might be a doctor in the fututre who needs to know my weight, but the I'll me more then happy to either close my eyes or look away. because I will never ever want to know how much I weigh, because today I finally realized that those two numbers, dressed in bright and screaming neon blue, does not matter to me anymore.

for several weeks now, I've had to stand on a weight due to a medical-reason. at first I tried to play it cool, pretending that I didn't have a care in the world about that stupid scale. but the truth was, that I really cared. I cared a lot. those to numbers made me so upset, sad and broody. for weeks now those to numbers have been on my mind on days end.

I really love Instagram. I love how its become a daily platform for me, where I both can give and receive positive energy from people all over the world. thanks to Instagram, i can work with what I love, and I can get to know more people, loving the same things as I do. it's a wonderful platform, but, as everything it's had its negative parts as well. 

n my discover-page, theres been one type of picture constantly appearing, a picture that always have made me very conscious about my weight. and that is those stupid (sorry but honestly though...) #transformation-pictures, showing a woman before and after she'd gone through some type of diet-and-work out-related change. on the before picture, there has also been a number, as well as on the after-picture, and it has never mattered to me if the transformation made the woman loose or gain weight. that stupid number has always been lower then my actual weight and it has made such an impact on me that I sometimes started to cry about the fact that I apparently weigh "too much". but nobody has ever said it. nobody things that the way I look is ugly or not good enough. but still, these numbers have made me so sad and conscious that I've started to care so much more about my diet and that in it self has made me very sad. I have an history with eating disorders, any type of diet for me is a risk.

ut yesterday I was told that I didn't have to stand on that scale anymore, and oh my! how relieved I was! but still though, I couldn't get those to neon-coloured numbers out of my mind.

o I called my mother. my dear, dear mother. and she told me a story, which helped me to once and for all stop caring about my weight. she said that when she was my age the following thing happened; she had a period of time when she felt extra happy, light and fresh. flawless, one might said. she decided to weigh herself, because she though that her feeling of her body being so light and lovely was due to a weight loss. but, when she stood on that scale she saw that instead of her having loosing weight, she actually had gained three kilos! three! my mother said that she cursed the scale, and then she threw it out. "no more" she said, "no more caring about my fucking weight". 

and so she did. and so will i.

you might not have a mother with the same reliving story, but in that case you have me. I am Hannah. and I will never ever care about my weight ever again. 

those to numbers mean nothing to me.
and honestly, I never really liked math anyway. 

några små ord om hållbarhet.

några små ord om hållbarhet.

what slow living means to me.

what slow living means to me.