något jag skrev i söndags.

något jag skrev i söndags.

en låt för dagen: morning rain - adam torres.

det är söndag och himlen är grå och luften frisk och kall där jag går mellan pastellhusen på väg till coop. utanför; en liten golden retriver tittar på mig med sorgeögon och jag svarar att jag också fryser nu. men ändå; det är något som liknar vår i luften. jag köper tvättmedel och ägg och funderar på när jag ska börja äta helveganskt igen. den senaste tiden har jag blivit tokrädd för vitaminbristen. vill liksom ha alla odds på min sida, vill ha kontrollen, säkerheten, att min kosthållning är det ialla fall inte fel på. jag fryser, men sänker ändå elementen hemma för det vilar ett os av gårkvällens svamp-och vitlökshistoria och när jag öppnar fönstret är det enda som hörs torra löv som dansar längs trottoarkanterna på mäster danielsgatan.

jag gör en stor frukost, kokar ett ägg, skär upp frukt och gör en smoothie med supergreenspulver och dukar upp i vardagsrummet. tänder tre ljus, lägger en filt över soffan så att jag kan få spilla hur mycket jag vill och när jag klickat på play lutar jag mig bakåt och andas ut. en tung suck. det har flyttat in en sorgeklump i mitt bröst och jag njuter av det vemodiga i att ligga alldeles stilla innanför ett tyst gråväder och anamma söndagen som i min mening inte behöver spenderas mer storslaget än såhär.

när jag tröttnar på tv-serierna pausar jag och slår på de instrumentala favoritlåtarna jag samlat i en särskild spellista, jag spelar den så fort jag blir stressad. eller som nu, då jag vill känna efter, tänka efter, vad är det som känns? är det oro? vad är det jag oroar mig över nu? 

hela veckan har jag varit ovanligt nära till stress och panikartade känslor. det kan vara när det är mycket folk på stan, när teknik krånglar, eller bara helt plötsligt från ingenstans; ett starkt behov av att städa. jämt vill jag damsuga, torkar av ytor, diska och ställa i ordning. jag blir stressad av tanken på att jag har fler nagellack i min nesessär än jag använder och skriver in RENSA SMINKET med stora bokstäver i min att-göra-lista för måndagen. min psykolog säger att jag måste hämma de spontana behoven som stressen ger. att inte direkt lösa det med att städa. det ska finnas andra sätt att skapa kontroll och lugn på. och det vet jag ju, att det finns. men bäst är det kanske, att fundera på vartifrån dessa känslor kommer. och idag, när vinden får den torra nyponbuskens grenar att knacka på min ruta och ett tyst och nästan osynligt regn klär cykelsadlarna på innergården i diamanter; jag känner efter.

och allt går tillbaka till depressionen. eller snarare depressionerna. jag känner så väl igen ledsamheten - klumpen av sorg i mitt bröst som bara helt plötsligt en dag finns där. utan varken förvarning eller förklaring. lusten till saker minskar, livet, målen, en dag spelar det vitkiga spelar mindre roll och jag går från entusiasm till en axelryckning över allt som sker i mitt liv.

kanske är det bara idag som det känns såhär. det är ju trots allt söndag, en grå en. så varför inte tillåta sig vara lite ledsen och gloomy. men tänk om det är våren, tänk om det är att jag är påväg in i en depression igen. depressiv, jag vägrar hamna där men det är svårt att hämma när allt känns så fysiskt. i maggropen, innanför pannloben, i hjärtat och pulsen och bröstet; 

det bor ett rus därinne. 


translation: just something i wrote last sunday. 

about dealing with anxiety, my new hair and spring flowers.

about dealing with anxiety, my new hair and spring flowers.

om håret.

om håret.