visst är jag nog allt lite lyckligare nu.

visst är jag nog allt lite lyckligare nu.

om tiden som gått, depressionen, mediciner och lyckan.

. . . . . . . . . . . . . . . 

ibland glömmer jag bort hur mörkt det var. jag minns pappa i min nya soffa, sammetsgrön, jag tyckte den var så fin och så rätt där den stod där i min nya lägenhet. sängen monterad, ny madrass och allt, linnetyger, en stor hilma af klint-affish på väggen, kuddar, böcker, nysliptat golv. och så jag i en liten pöl av tårar. pappa försökte torka mina våta kinder men båda vi var utan hopp. han scrollade i mobilen och lät mig ligga där, tyst med pannan mot hans axel och snörvla. inga ord fanns att säga, från varken honom eller mig. vi visste inte hur man gjorde, vi kunde ingenting minnas från året därpå. för så farligt hade det väl inte varit? eller? vi kan komma ihåg de små stunderna, panikångestattackerna är starkast i våra minnen, men också de gångerna då jag faktiskt kunde skratta, åt något som sas, en gest, när min syster rapade sådär jättehögt från ingenstans. 

pappa körde hem och jag låg kvar. stirrade ut över det som skulle vara nyckeln till min lycka, min alldeles egna lägenhet. men trots det, i mig; inte ett spår av glädje. jag hade inga celler i kroppen som kunde arbeta för lycka, de hade fullt upp med att överleva;. att ta en dag i taget, orka laga mat, diska, handla, bädda sängen, dammsuga, duscha, plugga, fortsätta livet som om ingenting hände men det hände och det hände hela tiden. i mig; ett lågtryck, en väntan på en åska som aldrig kom, ett regn som aldrig föll, det bara kändes tungt och trögt hela tiden och trots klappar på ryggen, axlar att luta mig mot, vänner som ville komma förbi, fika, se det där nyslipade golvet, se linnekuddarna och stringhyllorna; jag kände mig så himla himla ensam. 

jag grät hos psykologer. kisade mot solen som smög in mellan vita persienner samtidigt som jag snöt mig i ica-basic näsdukar och berättade om hur jag inte ville leva. så mörkt var det, jag kan prata om det nu. det gick inte att hitta glädje. så fort en dag var över, ramlade jag ihop i en liten hög och grät. och jag visste inte varför. i duschen, i hallen, i sängen, i vårdcentralens korridorer, i pildammsparken, i famnen på en främling. grät och grät.

i slutet av december började jag ta mediciner. min diagnos var äntligen ställd och även om det inte är annat än en bekräftelse så var det lättande. sedan dess har det bara blivit bättre. det går långsamt. ibland kan jag sitta med hakan i handflatan i köksfönstret därhemma och se hur världen pågår och det känns som om jag inte är i den. hela världen pågår, rör sig, andas, lever, ler och leker och där i ett köksfönster sitter jag med en klump i magen som inte vill säga vart den kommer från

depressioner gör så med dig. många gånger finns det inte ett svar på varför du är så ledsen. du bara gråter, tappar hopp, tappar förtroende, tappar lycka. ensam i en lägenhet; den perfekta, den alla vill ha. du kan ändå gråta och fråga universum om det här är allt. och skammen, att du som faktiskt har det så jävla bra är så jävla ledsen. önskar livet ur dig. depressioner gör så med dig.

igår när jag gick hem från jobbet, jag hade haft en så himla rolig dag, ville krama om mina kollegor av glädje, trots små missar, nerver, så kände jag mig ändå stark som sökt och fått ett jobb jag verkligen trivs på. jag bestämde musiken; al greens soul-iga sjuttiotalsröst fyra timmar i sträck gjorde något med mig. och jag tänkte på han jag tycker om och jag tänkte på solen och sommaren och kajsa ringde och fine skrev och jag saknar dem och en kvinna stannade mig på stan och berömde mitt nya silverhår och halv sex tog jag bussen till mina föräldrar igen. låg i soffan, med katten i knäet och mindes att för ett halvår sedan nu, ville jag ingenting. 

men idag, när jag vaknar på morgonen finns det en om inte flera hundra anledningar att äta frukost, borsta tänderna, ge mig ut i vårsolen, skratta, krama om. när jag vaknar kan en ny dag plötsligt kännas som en ära. en fröjd. och idag; vad jag längtar efter dagens första kopp kaffe. det är en liten sak, men den räcker, för att jag ska kravla mig upp ur lakanhavet och försöka lite till. 

och jag tänker att ja, visst är jag nog allt lite lyckligare nu. jo, så är det.


translation: a half a year ago, my life was a struggle. from the moment i woke upp to the moment when it was finally time for bed. i wished nothing but to feel happy. i tried my best to smile, to do what i was supposed to do, what life supposed to be; making breakfast, brushing my teeth, getting dressed, cleaning, vacuuming, studying - all of them normal things that everybody do i did with pain. i cried all of the time. in my new and beautiful vintage couch; i remember my dad just sitting there beside me, scrolling through his phone whilst i was hugging his arm, leaning against his shoulder, crying. i appreciate that kind of comfort so much. to just be allowed to cry, be sad, and that he stayed there beside me, even though, there was nothing he could do. because, what can you do when your daughter, friend, partner, sibling, whoever is close to you - can't feel happiness? when he or she can't stop crying? when he or she admit that life is nothing but pain and struggle, when that person, someone you love doesn't want to live anymore? 

yesterday, whilst walking home from work. i remember feeling strangely happy. i had such a wonderful day at my new job, after the day was done i wanted to hug my colleges and thank them for just being there, being the beautiful inspiring creatures that they are, i went home with good tunes in my ears and when a woman stopped me on the streets asking me how i got such beautiful hear i didn't feel agoraphobic at all about it, just happy, grateful, this woman was kind and lovely, the sun felt so good against my cheeks. i remember thinking about fake freckles and how wonderful make-up actually is. i remember thinking about him and loving the butterflies in my stomach, i remember kajsa calling and fine texting and oh, how i miss them. gratitude was everywhere, in me, all around me, and i could see it. for the the first time since what feels like forever, my eyes were open.

in december i got my diagnose, and started to take medicine. and it helped. a lot. 

i used dread waking up to a new day. but now, i feel very happy and sometimes also grateful and lucky to have a whole new day ahead of me, filled with opportunities. sometimes i can even long for brushing my teeth, sometimes i long for going for a walk, working out, or just relaxing on that couch, the one i used to cry on. today i'm longing for that first cup of coffee. whit a big dose of creamy oat milk. yum. maybe i'm not at that place where i feel like happiness is all around me, still it's the small things in life rather then life it self that i long for and love. but now, six months after the storm, I finally feel like i'm getting there.

i'm getting there. 

nd soon enough, ill be there.

lots of love!

about anxiety, my favorite tunes and other things.

about anxiety, my favorite tunes and other things.

the sunshine bowl.

the sunshine bowl.