that sad summer / den ledsna sommaren.

that sad summer / den ledsna sommaren.

Läs del ett här.

- del två -

Det blev snabbt oktober. Guld i trädkronorna. Mitt favoritbestyr var att köpa take-away-kaffe och sätta mig på en filt i Kungsparken. Läsa kurslitteraturen, eller skiva ner dikter, små anteckningar i mobilen. Då och då i ett litet skrivblock. Jag pressade lönn-löv mellan bladen. Njöt av eftermiddagssolen. Men det blev kallare, och elementen slogs inte i gång förrän sent i vår lägenhet, och ljudet av de trasiga avloppsrören blev allt mer irriterande. Ett kluckande ljud genom väggarna. Jag åkte hem till mamma och pappa fastän jag hade två veckor kvar i lägenheten. Jag tröttnade på Simrishamnsgatan; när kylan kröp på om kvällarna var det inte längre lockande med den där ölen på de närliggande uteserveringarna. Han jag sprang på under en sen festivalnatt och jag slutade ses. Vi var inte menade för varandra, det sa aldrig klick, inte ens den där första gången. Den där sommarberusande septembernatten. Jag flyttade hem med en månad kvar tills tillträdet till min nya lägenhet skulle ges. Jag hade köpt en alldeles egen på S:t knut, den jag bor i nu. Jag såg fram emot att äntligen ha ett eget hem.

Hjälpen kom från Unga vuxna, de funkar som en slags mellanhand, du får tre möten och sedan beslutar ni tillsammans vilken hjälp som verkligen behövs. Vad jag inte visste de två första mötena var hur livsviktig Sjuksköterskan på Unga Vuxna skulle bli för mig. Vad jag inte visste var att slutet på oktober skulle inte bara bli mörkare där utanför, kvällarna som skulle börja redan klockan fem, solnedgångarna som skulle bli obefintliga, kylan, nätterna med dubbla raggsockor skulle snart komma. Men också i mig. Många är med om en höstdepression, men det hade aldrig hänt mig. Mina depressioner; jag hade haft två ordentliga förut, hade skett om somrarna, eller tidig vår. Även den här sommaren hade känts tung, och oroväckande var det ju, för jag var ju med om så mycket fint som inte kändes på riktigt, och dessutom tänkt från och till att jag inte ville leva längre. Men sedan blev ju allt så himla bra igen! Sensommaren! Malmö! Uteserveringarna som stod öppna ända inpå septembers sista dagar! Och kaffet sedan! Skrivandet! Vännerna, både nya och gamla! Men allting mörknade i oktober. Tiden som skulle vara så pirrig med planerandet inför att flytta in i nya lägenheten, och ännu roligare uppgifter dök upp i skrivande kursen, att återvända till den fest som är att bo i Malmö, kändes inte alls lika ljuvlig i mig som jag hade hoppats att den skulle kännas. Egentligen, kändes det inget alls. Ingenting kändes i mig. Jag var tom, trött, allting verkade så fruktansvärt poänglöst och jag blev bara olyckligare och olyckligare. 

Varför? Jag hade ju allt jag någonsin önskat mig? Men jag kände mig död. 

(Fortsättning följer).


Translation:

Read part I here.

 As september turned in to October, the darkness fell not only over Sweden, with its short days of daylight, with the wintery cold and the quiet streets, but also over - or better said, in me. Even though I had everything I'd ever wished for; I was writing creatively full time, I was about to move in to my dream apartment in the town where so many of my dearest friends lived, I had family, friends, a blog, a Instagram, I was successful but nothing ever mattered because what I feel was just a emptiness, a constant tiredness, always too cold always to sad. Always crying. I couldn't stop crying. 

Why though? I felt dead, and I remembered the summer, where I at times felt so sad, felt so pointless, that I din't want to exist anymore. I had an amazing August and September but oktober felt like a throwback to summer. The depression. So I decided to seek help, and little did I know how important that help would come to be. 

To be continued. 

ta inte föregivet att folk mår prima bara för att det är sommar.

ta inte föregivet att folk mår prima bara för att det är sommar.

den ledsna sommaren - om att söka hjälp.

den ledsna sommaren - om att söka hjälp.