den ledsna sommaren - om att söka hjälp.

den ledsna sommaren - om att söka hjälp.

En låt för dagen: Once I Was -  Tim Buckley. 

vissna

- del ett. - 

Det är sommar, hett som bara den, under hela veckan har lågtrycket tryckt ner pannan mot ögonbrynen, migränen har inte släppt förrän framåt kvällen då äntligen åskan kommit och slagit ner blixtar över havet; jag kan se det från altanräcket där jag sitter ibland, dinglar med benen och skriver i min dagbok. Tänker. Längtar bort eller kanske snarare till något. Ibland vet jag precis vad jag känner och längtar efter; kärlek, någon som är lika kär i mig som jag är i hen, eller en plats, en plats att kalla min. Kvällsté och regnet som smattrar mot ekens grenar och blad. Det är Juni. Jag mår ganska bra, men i mig är det en röst som säger att något är på gång. Var dag med lågtrycket i mitt huvud känns allt segare. Och när söndagen kommer och jag är äntligen ledig från jobbet smäller det. Jag får en panikångestattack.

Sommaren är tiden då de flesta blommar. Men den här tiden, dessa dagar, dimmiga trots klar blå himmel och strålande sol, jag vissnade i takt med att juni och juli passerade. Trots att jag träffade någon som fick hela mitt hjärta att slå av lyckorus; de finaste av kyssar, de pirrigaste av nätter, första gången vi gick och badade tillsammans, hemligheten då inga av våra vänner visste hur mycket vi egentligen tyckte om varandra. Och sommarstugan sen. Det lilla huset med de vita knutarna. Falu rödfärg och en liten trapp där jag allt som oftast förtärde min frukost. Sena kvällar i Norre katts park. Vegansk pizza och billig IPA med fina etiketter. Jag levde en glittrig och klyschig sommar. En sådan att skriva om.

Men lyckan, välmåendet; jag vissnade, jag vissnade.

Sommaren fortsatte i ett halvmörker. Tre panikångestattacker passerade. Alla kändes ungefär detsamma; de kom som från ingenstans, jag kunde inte andas, hjärtat i halsgropen, illamåendet, hur jag la mig raklång i skuggan och höll mig fast i de daggvåta grässtråna till ekot i huvudet tystnade. 

Kaféet jag jobbade på stängde och augusti bjöd på en lägenhet i Malmö och sena kvällar på Möllevångstorget med öl och cigaretter. Sommaren slog långsamt om till höst och jag blommade som en höstanemon i skuggan av lönnträden. Minns ni hur varm sensommaren var förra året? Hur vi kunde gå barbent ända in på oktober? Jag blev en kaffedrickare, jag började plugga skrivande och satt med öppet fönster och fantiserade fram dikter och noveller. Inspirerades av konsten. Hilma Af Klint och Tove Jansson. Sedan blev det Therese Bohman och Annika Paldanius. Om och om läste jag deras böcker, sög åt mig av språket, packade ner datorn i min mörkgröna kånken och begav mig för att plugga från några av stadens tystare kaféer. Jag levde i en konstnärsillusion som gjorde mig lycklig. Och att bo i Malmö; alla mina vänner var samlade. Och vi njöt av den nya tiden, av hösten, jag for då och då ut till mina föräldrahem för att hälsa på skogen, se träden, guldet i kronorna, sitta framför brasan och läsa Tranströmer med en katt i knäet, men de flesta dagar spenderades i det där lilla rummet, i en trea på Simrishamnsgatan. Jag mådde så väldigt bra alldeles plötsligt. Men också; jag mindes sommaren och tankarna om havet, mörkret, djupet. Det kändes något märkligt att jag på så kort tid, bara någon månad, kunde gå från att vilja försvinna från jordens yta till att aldrig vilja lämna uteserveringarna; solens smekning mot min kind, ölen, de ännu bara benen, att lära känna nya människor, att bli ett med staden, Malmö. En ny tid, ett nytt liv. Men minnet av sommaren oroade. Och jag tänkte, att kanske behövde jag ett säkerhetsnät. Ifall det skulle bli sådär tungt igen.  

Så jag sökte hjälp. (Fortsättning följer). 


Translation: I remember the sad days of last summer.

June and juli was such a doubble experience. I feel so sad, all the time. but also, I was lucky to experience so many beautiful summery things, such as a summer fling, having pizza and beer with friends in parks, I worked at a café that I loved and I lived in my mother and fathers summer cabin; a little moomin inspired house close to the sea.

Summer was blossoming, but I was not. When august passed I felt suddenly a bit happier, healthier, a moved to a big city, Malmö where I still live today, I started studying creative writing and all those late September nights spent outside, at bars, cigarettes and daydreams, it was all such a fun time for me. A creative time. I wrote many poems about the evening sun and friendship and love. I felt all the more happier, but still, I remembered the summer. The sadness. And I couldn't help but wonder why It was, that I so easily changed from sad to happy, so quickly, and so suddenly. I was scared to fall again, I was scared of the summer darkness and that the panic attacks I experienced that summer was going to come back in to my life again.

So I decided that I needed help.

And that's where this story ends today. To be continued.

that sad summer / den ledsna sommaren.

that sad summer / den ledsna sommaren.

om fishnet-strumpor, solgul inredning och fräknar på näsan.

om fishnet-strumpor, solgul inredning och fräknar på näsan.